De svenska storbankerna gynnar sina aktieägare på kundernas bekostnad. Omsorgen om aktieägarna prioriteras, vinsterna och därmed utdelningen hålls uppe på en hög nivå genom en konsekvent vanvård av kunderna. Dessa får en mycket låg ränta på inlånade pengar och får samtidigt betala ständigt stigande avgifter för banktjänster.
   Kunderna, som genom inlåning står för mellan 20 och 40 procent av balansomslutningen, missgynnas till förmån för aktieägarna, som står för omkring fyra procent.

Aktieägarvärdet kan i stort sett sägas vara företagets värde minus skulderna. Bankerna skiljer sig från andra branscher. I stället för att ha en soliditet på 40-50 procent, så ligger man under 10. Och i stället för att betala 5 - 8 procent på en normalstor upplåning så betalar bankerna några få procent på en betydande del av sin finansiering: Inlåningen från allmänheten. Den är i dag praktiskt taget gratis.
   Och för att förbättra utbytet för aktieägarna, så kör man över kunderna ytterligare en gång: Obefintlig ränta följs av ständigt stigande avgifter.
   Den balans som bör finnas i varje organisation mellan kraven från olika intressenter - ägare, kunder, anställda, leverantörer, samhälle - saknas helt hos bankerna. Kunderna är ständigt i underläge gentemot ägarna.

Det finns många förklaringar till denna obalans. En är att bankerna arbetar på en oligopol marknad, vilket leder till att alla imiterar varandras beteenden. Ingen vågar ta några initiativ på marknaden.
   Att ge en kundgrupp favörer leder bara till att de andra svarar och plötsligt står man där med oförändrade marknadsandelar. fast med en högre kostnad.
   Bankernas marknadsandelar är alltså väldigt statiska. Trots konsekvent och utdragen misshandel av kunderna, så är kunderna trögrörliga, något som utnyttjats av storbankerna.
   Nu har dock nischbanker framgångsrikt tagit upp konkurrensen med de stora aktörerna. Hur skall man annars förklara att Föreningssparbanken plötsligt höjer inlåningsräntan till Skandiabankens nivå? (Den högre räntan gäller bara upp till 15 000 kronor, sedan blir det som vanligt, i stort noll i ränta. Skandiabanken har inte den begränsningen).

De hunsade bankkunderna har faktiskt också tuffat till sig en smula och lite oftare än tidigare hörs högljudda klagomål. När Föreningssparbankens koncernchef, Birgitta Johansson-Hedberg, sa att kunderna borde betala för att komma åt sina pengar fick hon svidande kritik och tvingades backa. Men för hur länge vet ingen. Bara fortsatt hårt tryck från kunderna kan få bankerna att, likt Handelsbanken, även i fortsättningen hålla bastjänsterna avgiftsfria.
   Bankerna har ingen kundanpassning i sin organisation. Man är fullständigt ointresserad av att skräddarsy lösningar för privatkunderna eller se frågorna ur ett kundperspektiv. Rådgivare i bankkontoren är försäljare - alltså medarbetare som skall trycka ut tjänster och produkter på kunderna.

Slutsatsen blir att vården av aktieägarna går ut över bankens kunder. Bankernas goda lönsamhet skulle vändas i det motsatta om inlåningskunderna betraktades som en reell extern finansieringskälla. Och den kundorientering bankerna talar om är bara en förtäckt term för högtrycksförsäljning. Bankerna är därmed produktionsfixerade organisationer.

Stefan Melesko
stefan.melesko@svd.se