En tidsbild från en bank i Skärholmen 1999: Runt 50 personer står och väntar på att bli betjänade av någon av de två kassörskor som finns på plats. Tiden rinner sakta iväg,
   Barn gråter, folk svår. Vi står uppradade som boskap och väntar på att hämta ut våra egna pengar.
   När man väl är framme, 45 minuter senare, så klagar en sönderstressad kassörska surt på att man inte betalar sina räkningar via bankgiro eller Internet eller vad som helst. Man har ju tvingats störa personalen med sina små patetiska ärenden. Oj, då, förlåt. Jag trodde ju att det var bankerna som var till för min skull, inte tvärtom.
   Jag har sällan blivit så illa behandlad som i banker. Jag har förvägrats ta ut pengar med hänvisningen att jag inte har konto i banken eller för att jag vill ta ut en för stor summa. Banktjänsteman har, med få vänliga undantag, varit nedlåtande, snorkiga, förmyndaraktiga och rabiata.
   Och uppenbarligen finns det en klar snedfördelning av ansvar och service när det gäller banker. Dessa vinstdrivande företag borde ju faktiskt finnas till för kunderna men i stället så är det vi som står med mössan i hand och kryper. Vi ger bankerna våra pengar, utan dessa pengar skulle de inte existera eller ha några pengar att låna ut. Är det då för mycket begärt att få hämta sina pengar utan att behöva köa en timme och sedan bli snorkigt behandlad? Tror inte det.

När elpriset höjs med 25 kronor i veckan så leder detta till reportage i "Aktuellt" och diverse medier. Men när bankerna plötsligt tar 40 kronor av kunderna för att de ska betala sina räkningar i sin egen bank så passerar detta med en axelryckning. Det förväntas att alla ska betala via Internet. Men faktum är att alla inte har dator. Och de som har dator kan inte alltid betala på Internet eftersom servicen allt som oftast ligger nere. Då får de ändå ta sin räkning, ställa sig i kö och betala 40 spänn för att få betala. Det hela är groteskt.
   Det finns naturligtvis en logisk förklaring till den usla servicen. 1990 arbetade 54 783 människor i landets banker. När bankkrisen var ett faktum och fastighetsmarknaden kollapsade så fick många gå. Nu är antalet anställda nere på runt 42 000. Naturligtvis saknas de här människorna.
   Det ironiska är också att staten (vi) fick ställa upp för bankerna under krisen. Staten pungade ut med 65 miljarder till bankerna. De pengarna är återbetalade när statens kvarvarande del i Nordbanken säljs. Men då har staten inte fatt någon ränta på pengarna. Se not nedan.

 Med andra ord: När det kör ihop sig för bankerna så får de räntefria lån men när du eller jag är i kris så lär vi inte få några lån överhuvudtaget. Detta samtidigt som vi utför banktjänstemännens jobb i datorn.
   Inte undra på att man blir sur.
   Men vart är då bankerna på väg? Kommer de enbart att existera i cyberrymden? Är det dit de vill? 20.5 procent av de svenska banktjänstemannen har akademisk examen, det är väldigt högt jämfört med övriga världen. I Danmark har bara 7.6 procent av de bankanställda högskola. Så personalen är högutbildad, vad betyder det? Kommer vi om 20 år att koppla upp oss mot en datorskärm och utföra alla transaktioner? Eller vad sägs om ett mikrochips i armen som kontrollerar vårt konto? Måhända är detta den yttersta vattendelaren i IT-samhället. Datorlösa hamnar utanför.
   Redan nu förvägras människor med betalningsanmärkningar att öppna konto i banker. Hur ska de då sköta sin ekonomi? Den kort- och datorlösa pöbeln förpassas till trånga underbemannade bankkontor där de utmattade tigger om att få lösa in sina utbetalningslappar.
   Överklassen surfar vidare på högkonjunkturen. Vi är alla virtuella kvalster på framtidens bredband. Kalla mig gärna bakåttsträvare men jag vill ändå ha en vänlig, verklig bankkassor.

Johanna Hildebrandt
Journalist
Diskutera kolumnen direkt på Internet: www.metero.se

Not:
Bankkrisen 1987 - 1993 kostade staten och skattebetalarna minst ettusen miljarder om hänsyn tages till att 60.000 företag slogs ihjäl och 400.000 arbetsplatser gick förlorade. Effekten av detta kommer vi att få känna av under nästa lågkonjunktur.