Statsminister Göran Persson är beredd att ta upp en ny dialog med näringslivet om företagsklimatet. Det meddelade han i går på Metalls kongress.
Perssons initiativ är utmärkt. Näringslivets oro för att allt fler företag flyttar utomlands måste stillas. Och det är i själva verket just Göran Persson och Metalls ordförande Göran Johnsson som har bäst möjligheter att få till stånd ett bättre klimat.

Alla vet sedan länge vad som måste göras. Utredningar, samarbetsgrupper, internationella jämförelser - en efter en har de alla kartlagt vad som är Sveriges svaga punkter.

Men varför görs då ingenting, undrar den som själv är exekutivt lagd? Svaret ligger i den politiska processen. Det är politiskt kostsamt och svårt för en socialdemokratisk regering att ändra det som behövs. Det kan kosta stödpartiernas, fackföreningsrörelsens, medlemmarnas och väljarnas stöd. Därför vågar ingen ens ta debatten.

Näringsminister Björn Rosengren startade storartat med ett försök till "allians för tillväxt". Sverige skulle bli världsbäst som industrination var syftet. Redan då, i början av 1999, var oron stor över huvudkontorens utflyttning från Sverige. Det har inte satt några synliga spår i politiken.

I mars 2000 enades EUs stats- och regeringschefer om att EU inom tio år ska bli världens mest konkurrenskraftiga region. Varje land ska mäta sig mot de bästa för att nå dit. Lissabonprocessen är en tillväxtfrämjande metod, eftersom ingen vill vara sämst i klassen och ribban hela tiden flyttas uppåt. Sverige har sina starka grenar, men i de svaga har inte Lissabonprocessen satt några spår än.

Skatterna och den offentliga sektorns storlek är det som skiljer Sverige mest från omvärlden. Sverige och Danmark tävlar om att ha världens högsta skattetryck. Det finns olika uppfattningar om vilken effekt skattetrycket har på tillväxten. Det beror både på hur skatterna tas ut och vad pengarna används till.

Alla skatter snedvrider ekonomiska beslut. Ju högre skattetryck man anser nödvändigt i ett land, desto viktigare måste det vara att skatterna tas ut på ett sätt som skadar så lite som möjligt. Den insikten saknas hos våra beslutsfattare.

Vilken skatt är skadligast i Sverige? Om det är enigheten närmast bedövande. Förmögenhetsskatten bedöms numera av de flesta som den skatt som skadar svensk ekonomi mest. Insikten om vådan av förmögenhetsskatter har fått de flesta länder att slopa sina.

Förmögenhetsskatten beräknas ge statskassan 8 miljarder kronor nästa år. Det är mycket pengar, men ändå bara 1 procent av statens inkomster. Och det är avsevärt mindre pengar än vad Sverige förlorar på att ha förmögenhetsskatt.

Förlusten visar sig i många steg. Kapital flyr landet för att på laglig eller olaglig väg undgå skatt. Med kapitalet flyr ibland även kapitalets ägare. Många duktiga entreprenörer har gått förlorade för Sverige av det skälet.

Andra lägger tid och pengar på att planera bort förmögenhetsskatten. Det är inte svårt eftersom reglerna är minst sagt märkliga. Skattemässigt betingade placeringar ger klirr i kassan hos vissa typer av företag, men för Sverige som helhet skulle det vara bättre att kapitalet placeras där det gör störst nytta än att det höjer priserna på skattefria tillgångar som konst, antikviteter och Nasdaq-aktier.

Om förmögenhetsskatten försvann skulle mindre kapital fly landet och mer kapitalavkastning beskattas inom landet. Bara det skulle betala en god del av reformen.

Om förmögenhetsskatten togs bort skulle Sveriges värsta självpåtagna hinder försvinna. Men det räcker inte. För att få ett ökat svenskt ägande - som alla tycker är viktigt - så krävs det lägre skatt också på inkomst av kapital.

Regeringen fokuserar gärna på bolagsskatten. Sverige fick en konkurrenskraftig sådan i samband med skattereformen 1990. Tecken tyder på att ytterligare en sänkning, till 25 procent, är aktuell.
Men det är inte bolagsskatterna som är det stora problemet, utan ägarskatterna. I dag beskattas svenska ägare hårdare än utländska.

Om ägarskatterna sänktes skulle också kronan stärkas. Två goda ting skulle vinnas samtidigt.
Med sänkt kapitalinkomstskatt följer
automatiskt sänkta ränte- och förlustavdrag, vilket gör den statsfinansiella kostnaden försumbar. Tidpunkten är lämplig: ju lägre räntan är desto mindre drabbas villaägarna av en sådan reform.

Information till fåmansföretagare handlar i dag mest om hur man bäst säljer sitt företag - inte om hur man får det att växa. Att sälja är nämligen det sätt att få ut en stor vinst som kostar minst i skatt.

Därför är det nödvändigt att ändra de särskilda skattereglerna för fåmansbolag, även om det blir svårare när kapitalinkomstskatten sänks. Det är faktiskt inte orimligt att den som riskerar hela sin familjeekonomi för att starta ett företag i några fall får betala lägre skatt än den som är anställd.

Inkomstskatten måste också sänkas. Vill man ha kvalificerad arbetskraft ska man inte straffbeskatta utbildning, vilket de extra 5 procenten statsskatt för "högavlönade" i princip innebär. Detta är en rent politisk skatt, vars skadeverkningar kostar mer än de promille av statsinkomsterna som den ger.

Men för att någon politiker ska kunna sänka alla dessa skatter för "rika och högavlönade" personer måste andra skatter sänkas samtidigt. Det kostar mer, men är också viktigt för tillväxten.
Även världens högst beskattade lågavlönade behöver sänkt skatt. Problemet är att dessa skatter just nu sänks varje år - utan att de för Sverige viktigaste skattesänkningarna kommer i samma paket.

De här skattesänkningarna går inte att komma förbi om man vill stoppa företagsflykten. Metalls ordförande Göran Johnsson är den som kan göra den viktigaste insatsen och han kan göra det genast, genom att följa den förre LO-ordföranden Stig Malms exempel från skattereformen.

Dagens Industi har ett förslag till Göran Johnsson: Gå ut och tala om för Metalls medlemmar och för alla socialdemokratiska väljare att de skatter som driver företag och kapital ut ur Sverige är "ruttna och perversa". Gör det nu på Metallkongressen.

Ledaren

Copyright