Bokens titel: Public Intellectuals
Författare: Richard A Posner
Förlag: Harvard Förlag 2001

Som domare räknas Posner som den i USA 10:e mest inflytelserikaste. De 9 som betyder mer är de 9 som sitter i den amerikanska högsta domstolen. I sin juristprofession anlitades Posner häromåret som medlare mellan den amerikanska staten och Microsoft. Som författare tillhör han de flitigaste. Man anar en arbetskapacitet som går utanpå det mesta. En sökning på Libris ger 37 träffar varav följande 4 avser året 2001:

* Frontiers of legal theory
* The economics of public law
* Breaking the deadlock
* The collexted economic essays of Richard A Posner

Denna arbetsmaskin har nyligen utkommit med en bok - ”Public Intellectuals. A Study of Decline” (Harvard University Press) - där han med bitande sarkasmer visar hur käpprätt fel den så kallade intellektuella eliten visat sig ha i sin ofta hämningslösa uppblåsthet. Dessutom har de en märklig förmåga att göra sina felbedömningar flockvis, vilket tyder på att dessa intellektuella inte alls är de stora individualister man kunde tro. Tycker en, så tycker alla - om samma sak och på samma sätt och (som det senare ofta visat sig) åt skogen fel. Det som skiljer är de yttre maneren, sättet att tona fram eller det som på reklamspråk kallas ”profileringen”, det som tar sig uttryck i ett varumärke och som i kraft av detta ”säljer”. Precis som det finns ett antal tandkrämer med eller utan fluor så finns det ett antal ”säljande intellektuella” eller som man i Sverige skulle uttrycka det ”säljande opinionsledare”.

Kulturförfall

Med åren har kvaliteten i det som dessa - som Posner kallar dem - ”publika intellektuella” levererar deklinerat på ett sätt att man kan tala om en ”Decline” som gör det möjligt att tala om kulturförfall. Det är Posners tes betraktat utifrån sitt amerikanska perspektiv.

Detta är desto allvarligare som dessa ”publika intellektuella” samtidigt lyckats öka sitt inflytande. De inte bara dominerar debatten. De har också tränga in på ständigt nya domäner, där de i kraft av sin verbalism lyckas ”ta för sig” mer och mer. I USA har de lyckats förvandla domstolarna till politiska fora och den svurna eden har inte längre samma värde som tidigare. Det som väger tyngre är det som för dagen ”tycks”, dvs det som gäller som av dessa ”publika intellektuella” fabricerade föreställningar om hur det är eller borde vara men som sedan i så många fall visar sig vara mer eller mindre fullständigt galet. Samhällsdebatten har genom detta undergått en relativisering med ”feltyckande” som styrkraft.

Det är den hårda domslut som domare Posner avger i en drygt 400 sidor lång text efter en systematisk genomgång och analys av vad som skrivits och tyckts av samtida ”publika intellektuella” i USA.

De publika intellektuella

Med ”publik intellektuell” avser Posner en person som talar, skriver och deltar i det offentliga samtalet och framför sina åsikter för allmänheten.

I posnersk mening var Sokrates den första publika intellektuella. Andra som gått till historien som sådana ”publika intellektuella” och som Posner finner särskilt värda att nämna är François Voltaire, John Stuart Mill, Aldous Huxley och George Orwell. Med denna mönstring av ”föregångare” blir det lätt för Posner att hävda, att dagens ”publika intellektuella” framstår som samt och synnerligen korta i rocken.

Men inte heller föregångarna hade alltid - som Posner ser det - så lätt att träffa rätt i sina framtidsbedömningar. Både Huxley och Orwell uttryckte oro för att teknologin och teknologiska metoder skulle förstöra både den ekonomiska konkurrensen (marknaden) och den politiska konkurrensen (demokratin). Den alltmer teknologiskt styrda produktionen skulle göra det möjligt att utöva en allt större kontroll på människorna. Så har det inte blivit, menar Posner. I motsats till vad Huxley skriver i boken ”Brave New World” (1932) och George Orwell i ”Nineteen Eighty-Four” (1949) har konkurrensen skapat förutsättningar för ett för människorna både friare och bättre liv. Det är när konkurrensen inte fungerar utan ersätts av kartell- och monopolbildningar som bekymren uppstår och ”teknologiseringen” blir till stjälp i stället för hjälp.

Vad Posner reagerar mot när det gäller vår tids ”publika intellektuella” är, att de utifrån sitt vanligen vänsterpolitiska perspektiv inte ser framåt utan betraktar gårdagens fiktioner som det ideala. De önskar sig därför tillbaka till den tid, då klasskampen var det centrala temat i debatten. De verkar besvikna över att Huxleys och Orwells mardrömsscenarion för det moderna Västerlandet ännu inte slagit in. De längtar också tillbaka till tiden då centralplanering av samhället var visionen och när det globala perspektivet hade fokus på hur välfärden i de rika länderna skulle kunna distribueras så att den kom de fattiga länderna till del - med andra ord då ”ideologin” fokuserade på ”rättvisa & fördelning” i stället för det förkättrat liberala/nyliberala ”konkurrens & tillväxt”.

Tillhör de den lite äldre generationen har de också att bära på belastningen, att Sovjetsamhället så plötsligt och för dem oväntat föll samman. Och vare sig de tillhör de äldre eller yngre har de att hantera sina felbedömningar om hur Kuwaitkriget skulle bli ett nytt mångårigt Vietnam med amerikanska förluster som skulle komma att räknas i tiotusentals. De amerikanska förlusterna uppgick till 158, konstaterar domare Posner kallt och nyktert.

Från Sokrates till Chomsky

Börjar man med Sokrates och slutar med Noam Chomsky - den av de nutidspublika som Posner har ett särskilt ont öga till - är det lätt att kunna rita en förfallets kurva över utvecklingen av släktet ”de publika intellektuella”. Är man domare med dragning åt det voltairska kan det som i fallet Posner resultera i en både bitsk och i stora stycken rolig bok som denna studie över förfallet inom yrkeskåren ”Public Intellectuals”.

Det domaren-författaren Posner ser deklineringen som något långt allvarligare än detta att kvaliteten i det intellektuella hantverket sjunkit. Än allvarligare är att det numera ljugs i en utsträckning som aldrig förr. Man skriver och pratar så att det skall ”låta” som det bör ”låta” - dvs i enlighet med den åsiktsström som är förhärskande. Sant eller osant, klokt eller tokigt, rimligt eller absurt är nästintill ovidkommande. Detta är den - om man ens i sammanhanget kan använda det ordet - den kultur som är den ”modernistiska”. Och den omfattas av alla som deltar i såväl åsikts- som beslutsprocessen alltifrån den menige kulturjournalisten till presidenten.

När Bill Clinton ännu var president och blev ertappad med byxorna nere, försökte han ändå - det uppenbara oaktat - att svära sig fri från att bokstavligt fläckat ämbetet. Först sista dagen under sin ämbetsperiod erkände han, att han tidigare ljugit om vad som verkligen hänt mellan honom och Monica Lewinsky. Inte därför att han plötsligt ångrat sitt tidigare ljugande utan att därför att det var hans sista chans att inkassera den straffeftergift han eljest - när han inte längre var president - skulle gå förlustigad. Kall kalkyl således och ingenting som hade att göra med sant eller osant.

Den som liksom Clinton inte vill råljuga kan underlätta för sig genom att odla okunskapen. Den som inte vet kan ju alltid säga: ”Hoppsan, det hade jag ingen aning om.” Ju mindre man vet, desto mer beroende bli man av att vara hyggligt samstämd med de lite allmänna meningar och föreställningar som ”gäller”. Det gör det också möjligt att i största allmänhet teoretisera om allehanda missförhållanden och orättvisor. Det fungerar ofta - även högt uppe i hierarkierna - som på vilken kvällstidning som helst: ”Kolla inte för mycket. Hela grejen kan gå i kaputt!” Om den säljande artikeln eller den dom som avkunnats ”ligger rätt”, spelar det ingen roll om alltsammans är fel.

Detta har genererat en slapphet som är själva motorn i förfallet bland de publika intellektuella alla kategorier - journalister, domare, politiker, alla som säger sig ha hjärnan som huvudsakligt arbetsverktyg. Trots all denna slapphet är de ofta duktiga på att ”marknadsföra” sin betydenhet - få omgivningen att tro att de har ett inflytande som de ofta inte har. Här hämtar den enskilde aktören kraft och hjälp från den egna tidningen, kamratklubben eller partiet. Hur många nollor har inte blivit ”viktiga opinionsbildare” genom att få en egen ”byline”? Och hur många lösnummer säljs inte med hjälp av alla dessa ”bylainade” proffstyckare? Och hur viktigt är det inte för ett parti att deras företrädare upphöjs till ”kändisar”? Men inflytande, verkligt inflytande? Denna illusionism tycks hos många ha ersatt gammal basal självbevarelsedrift.

Akademiska meriter ingen kvalitetsgaranti

I USA gäller - till skillnad från i Sverige - att man som proffstyckare och så kallad publik intellektuell nära nog måste ha en hyggligt solid akademisk utbildning. Borde då inte detta garantera en viss kvalitet? Nej, menar Posner. För många av dessa publika intellektuella fungerar proffesuren eller vad det nu är som skyddsnät. Den som har gjort bort sig aldrig så mycket genom att ”förutsäga” något som snart visar sig gå i riktning tvärtom, kan alltid återgå till sin universitetssyssla. Och snart nog är ”missbedömningen” glömd och det är möjligt att ”förutsäga” någonting annat eller i brist på fantasi det som tidigare ”förutsades” men en gång till.

Akademikernas intåg på den publika scenen har därför snarare sämrat kvaliteten på det offentliga samtalet, menar Posner. Detta vill han göra något åt och har flera - kan man tänka - omskakande förslag:

• I en särskild publikation ”Journal of Retraction” skall professionella tyckare beredas möjlighet att erkänna sina missbedömningar och be om tillgift för sina felaktiga analyser och förutsägelser.

• För att göra det svårt att smita undan med sådana erkännanden skall alla akademiker tvingas att anslå sina icke-akademiska alster på universitetets webbplats till allmän beskådan och varnagel. Även radio- och tv-intervjuer skall de vara tvungna att göra tillgängliga för kritisk granskning.

• Ett annat förslag är att den som kritiseras i en bok skall tillförsäkras rätten att recensera boken.

• Ett ytterligare förslag är att alla akademiker skall tvingas att offentligt redovisa sina bisysslor - precis som redan olika kategorier offentliganställda.

Själv både domare och intellektuell torde Richard Posner genom sin bok förlorat ett antal goda vänner.

Hur är det i Sverige?

Mer likt än olikt.

Vad vore Linda Skugge om hon inte var ”bylainad” och kontrakterad? Vem skulle då publicera henne. Samma gäller långa raden så kallade opinionsledare - även sådana som återfinns högt upp på DSM:s årliga hundralista.

I Sverige tycks dock medierna och de olika ”tyckarkotterierna” själva svara för ett väl fungerande skyddsnät för den som trampat rätt men ändå råkat göra bort sig. Nätet gäller givetvis inte de som till äventyrs väljer att trampa sin egen väg.

Men när det gäller distanseringen från sanning och rätt som vägmärke och kompass tycks utvecklingen i USA och Sverige vara synnerligen konform. Vem bryr sig om statsministern ljuger eller någon politiker vem som helst gör utfästelser som helt uppenbart inte är tänkta att infrias? Och har de som hade mest fel - både sakligt och moraliskt - om utvecklingen runtom i världen ett slags till döddagar förlänad rätt att breda ut sig med nya förutsägelser och analyser. Vem skulle komma på tanken att knysta något om att nu käre Jan Myrdal måste vi släppa fram nya förmågor och lite nya tankar?

Det lilla landet Sverige

Sverige har samtidigt ett problem som ligger i landets litenhet.

Det behövs inte mer än att några få med så kallad förankring i medierna skall kunna få genomslag för aldrig så bizarra tankar och idéer och på det sättet felstyra hela samhällsdebatten. Inte sällan för en tid av månader, ibland många år. Inte i något land gör sig åsiktskonservatismen i meningen en gång etablerad åsikt för långliga tider etablerad åsikt så starkt gällande som Sverige. Därför upplevs Sverige av många utlänningar som ett visserligen vackert men ack så tråkigt land.

Den som förstår och/eller har ekonomiska eller andra möjligheter att utnyttja denna åsiktskonservatism kan komma långt när det gäller att värna allsköns ”intressen”. Här spelar också olika lobbyorganisationer liksom med olika ”intressen” lierade förlag och tankesmedjor en betydelsefull roll.

Ta som ett exempel hur det varit möjligt att avstyra en från bankintressen fri granskning och analys av 90-talets bankkris - en kris som försatte 60 000 mindre och medelstora företag i konkurs och drev ut tiotusentals människor i arbetslöshet och vars totala kostnader för samhällsekonomin kan uppskattas till ofattbara 1 000 miljarder kronor. Om denna kris har det skrivits tre böcker som alla kan betraktas som mer eller mindre förtäckta partsinlagor:

• Ulla Reinius: ”Stålbadet” - utgiven av Bonnierägda Ekerlids förlag och finansierad av Nordea.

• Bo Lundgren: ”När bubblan brast” - utgiven av Bonnierägda Bokförlaget DN; Lundgren var som ”bankminister” en av de huvudansvariga för att krisen kunde få den omfattning den fick.

• Clas Bergström m fl: ”SECURUM & Vägen ut ur bankkrisen” - utgiven av SNS i vars huvudstyrelse Hans Dalborg - en annan av de huvudansvariga - återfinns och där snart sagt varje kretsstyrelse kan mönstra minst en bankdirektör.

När kommer det lilla landet Sverige med sina sammankittade intressen att ge utrymme för en från ”intressen” oberoende granskning av 90-talets bankkris - en granskning som gör det möjligt att dra för framtiden nyttiga lärdomar? När kommer en svensk Posner att granska kvalitet och sanningshalt i det offentliga samtal döljer för Makten obehagliga sanningar och slår vakt kring en allmänt strukturbevarande åsiktsbildning? Ytterst för våra svenska publika intellektuella pockande trovärdighetsfrågor.

Prenumerera på DSM för år 2002 

Lösnummer finns att köpa på Hedengrens Bokhandel i Stockholm och i PRESSTOPP-butiker

DSM´s nisch är
"Att säga det som sällan sägs
men som borde sägas...
behöver sägas"