Nordbanken är idag konkursmässig. Det inträffar när Sverige har utlandsskulder på cirka 1 000 miljarder brutto, varav Nordbanken enligt Jacob Palmstierna har cirka 100 miljarder.

Sverige har föresatt sig att genomföra stålbadet i skuldfällan. Det betyder att Nordbankens stabilitet i finansmarknadens ögon inte kan eller får ifrågasättas. Annars skulle en akut valutakris kunna vara omedelbart förestående.

Det har sannolikt varit ett av skälen för regeringens beslut att betala 2 000 miljoner kr för värdelösa aktier. Det är ett av alla stötande inslag i finanskrisen; att låta aktieägare som Skandia, Nordbankens aktiefonder, Lundbergs, Nobel Industrier och Trygg-Hansa komma undan med blotta förskräckelsen. Runt om i världen kommer ögonbryn att höjas. Att rädda inte bara insättare utan även aktieägare har inte tidigare gjorts någonstans.

Finns det ingen annan utväg? Det är ju ändå så att aktieägarna skall stå risken mot att de får den vinst som kan uppkomma. Det är ingen 50 000-kr-fråga utan en 2000-miljoner-fråga. Den är därför värd att begrunda.

Enligt regeringens planer skall Nordbanken delas upp i en bra och en dålig bank. Det kan nog vara en riktig väg att gå. Men skulle det verkligen vara omöjligt att vända på affären?

Huvuddelen av Nordbankens säkra fordringar är relativt lätta att värdera eftersom säkra fordringar har en marknad. Det skulle därför vara lätt att överföra de goda lånen till bokfört värde till den nya, enligt mitt förslag, goda, banken. Minoritetsaktieägarna skulle ha svårt att hävda att tillgångarna såldes till underpris, eftersom så inte skulle vara fallet.

Den nya goda banken kan sedan i konkurrens med andra lägga ett bud på Nordbankens kontorsnät. Kvar i den gamla banken skulle bli de dåliga fordringarna. För att undanröja finansmarknadernas tvivel på den nu än mer konkursmässiga banken kan staten teckna borgen för bankens förbindelser. Genom aktieägartillskott kan staten sedan se till att den dåliga bankens kapital hålls vid nollstrecket. Aktierna i Nordbanken kommer då att förbli värdelösa tills dess med tiden bolaget kan avvecklas i ordnade former.

När den dåliga banken har avvecklat sin inlåning från allmänheten är den inte längre en bank i banklagens mening och behöver inte längre uppfylla några krav på kapitaltäckning.

Det här kan man fundera ut på mindre än en timme. Man frågar sig då varför Björn Wahlström och Anne Wibble har valt en annan lösning. Det kan väl inte vara så att de vill undvika en känslig diskussion om den senaste nyemissionen i höstas eller obehagliga frågor om varför Nordbankens aktiefonder har så mycket aktier i Nordbanken?

Rolf Englund

Rolf Englund är civilekonom och var vid tiden för denna artikel verksam vid Timbro. Han har utgivit bl a Den stora bankkraschen (Timbro, 1983).

Läs vidare hemsida: Rolf Englund

Svenska Dagbladet
Copyright