Copyright
|
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Historiens största konkurs Av Niklas Ekdal - Dagens Nyheter - 29 januari 2002 En 62-årig diabetiker vid namn Roberto Roglich tog lagen i egna händer häromdagen. När hans bank vägrade betala tillbaka sparkapitalet slängde han upp en handgranat på disken och skrek: "Ge mig pengarna annars spränger jag stället!" Han fick sina 22.000 dollar genast, men sitter nu i husarrest. Till tidningen La Capital säger han uppgivet: "Jag stal ju bara det som var mitt." Vem är egentligen tjuven i en historia som denna - är det Roberto, banken, staten eller kanske Internationella valutafonden, IMF? Frågan har inget givet svar men ställs just nu av 32 miljoner argentinare. Deras ekonomi finns inte mer. Efter fyra svåra år av lågkonjunktur, som fört halva befolkningen under fattigdomsstrecket och många till svält, har både det finansiella och politiska systemet brutit samman. Och det kommer att bli värre. I DECEMBER STÄLLDE Argentina in betalningarna av sin statsskuld på 140 miljarder dollar. Den 11 januari devalverades peson. I ett desperat försök att sprida och mildra skadeverkningarna infördes restriktioner för uttag i bankerna, en konfiskation som kört det sista förtroendet för systemet i botten. Optimisterna tror att den argentinska ekonomin krymper med 5 procent i år, pessimisterna säger 25. Även om regeringen skulle samla sig till en krisplan med uppbackning av IMF, vilket förefaller otroligt, betyder det tvärstopp för utländska investeringar, fritt fall i inhemsk efterfrågan, brutala offentliga nedskärningar och skyhög arbetslöshet. Utan drastiska åtgärder väntar hyperinflation i samma omfattning som på 1980-talet. Som värst låg den på över 20.000 procent, våren 1990. TIOTUSENTALS BUENOS AIRES-BOR visar sitt missnöje genom att gå ut på gatorna och banka i grytlock. Dånet är så öronbedövande att polisens tårgasgranater och gummikulor knappast hörs. Det folkliga budskapet är inte helt sammanhängande, just för tillfället är det Högsta domstolen som är måltavlan, men protesterna får återverkningar långt bortom Avenida de Mayo. Argentina är en skräckhistoria. Det som hänt här kan i princip hända var som helst. Därför är det livsviktigt att reda ut vad som är orsak, verkan och sensmoral i denna världshistoriens största konkurs. Det började ju så bra. Före andra världskriget var Argentinas ekonomi större än Japans och Italiens, fyra gånger större än Brasiliens. Ett vidsträckt land med naturliga gränser, tempererat klimat, flödande naturresurser, hanterbara konflikter, välutbildad och driftig befolkning med europeiska rötter. Alla andra nationer med sådana förutsättningar har haft en lysande utveckling, medan Argentinas ekonomi fallit tillbaka till 60:e plats. Från sofistikerad välfärdsstat till tredje världen på en mansålder. När jämförbara jordbruksländer som Danmark och Nya Zeeland växlade om till högteknologi och tjänsteproduktion blev Argentina kvar i protektionism, militärdiktatur och korruption. DE EKONOMISKA EXPERIMENTEN har avlöst varandra. Senaste decenniet var inflationsbekämpning på modet, genom pesons knytning till dollarn. Det var lyckat åren 1992-97, när den argentinska ekonomin växte. Men kreditvärdigheten och vinsterna från privatisering av statliga företag slösades bort i stället för att investeras. Den skyddade, stela ekonomin hade inte en chans att hänga med produktivitetsutvecklingen i USA. Peson blev övervärderad. Export och förtroende säckade ihop, räntor och statsskuld exploderade. IMF och USA stod som cheerleaders och hejade. De har del i skulden. Men roten till det onda ligger långt tillbaka i tiden; det handlar framför allt om en olycklig politisk kultur i Argentina, en blandning av kollektiva illusioner och kleptokratisk egoism. I DAGENS VÄRLD finns inga skyddsnät. Gamla meriter räknas inte, vare sig grandiosa monument, breda avenyer, generösa välfärdssystem eller en självmedveten medelklass. Utan fungerande institutioner och en öppen ekonomi som förnyar sig går det obönhörligen utför. En liknande stagnation som Argentina upplevt sedan 1940 upplevde Storbritannien 1960-1980 och Sverige 1970-1990. Enda skillnaden är att våra politiska system orkade vända skutan, lära av misstagen. Det finns ingen mystik i detta, bara ett träget samspel mellan väljare, politiker, myndigheter, företagare och investerare, via marknaden och den offentliga debatten. Sverige hade en Bo Lundgren som städade upp efter bankkraschen och en Göran Persson som sanerade statsfinanserna. Det kunde lika gärna ha fortsatt på katastrofkurs, med statsfinansiell kollaps och allt vildare konspirationsteorier om vad som gick snett. En handfast lärdom för ett blivande euroland är att knytningen till en större valuta medför stränga krav. Produktiviteten måste öka i ungefär samma takt som i kärnområdet, finanspolitiken måste vårdas, ekonomin stadigt reformeras. Klarar man det är välfärden garanterad. Misslyckas man blir det julafton för spekulanter och politiska lycksökare, alltid på de sämst lottades bekostnad. Niklas Ekdal är politisk redaktör niklas.ekdal@dn.se |
|
Dagens Nyheter Copyright |
|
|
|
|
|
|
Hemsida |