[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

För sjuttio år sedan  tillät den socialdemokratiska regeringen bankerna att plundra Ivar Kreugers dödsbo. Det skedde på ett enkelt sätt. Först nedvärderade bankerna tillgångarna  i boet. Sedan kunde man beslagta Kreugerkoncernens alla tillgångar, för en spottstyver.

Att detta kunde ske ostraffat, och utan någon större publicitet,  beror på att regeringen hemligstämplade alla händelser i samband med Kreugerkraschen under 68 år. Avslöjandet kunde göras först för två år sedan av Fil Doktor Sven Olof Arlebäck i den mycket avslöjande och läsvärda boken: "Kreugerkraschen Storbankernas verk ?" (Wallgårds förlag, 2000).

Sven Olof Arlebäck anser att det måste anses högst anmärkningsvärt att ingen fram till hösten 1999 kunnat få del av det s k Kreugerarkivet utan justitieministerns godkännande. Arlebäck menar också i sin bok att det finns anledning att misstänka att arkivet är tillrättalagt, för att ge eftervärlden ett så gott  betyg som möjligt av konkursförvaltarens insatser.

Under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 skedde heller inte pantrealisationer,  som lagen föreskriver. Regeringen tillåter sig dessutom fortfarande att hemligstämpla när såväl Gota Banks som Nordeas obeståndssiutation egentligen inträffade. Fortfarande har ingen utredning verkställts för att jämföra dessa bankers fiktiva resultat med det verkliga utfallet.

Den oberoende utredningskommission som riksdagens beslutade om skulle tillsättas för över ett år sedan, för att utreda krisbankernas alla oegentligheter i samband med bankkrisen, är fortfarande inte tillsatt !

Vad som hände var att krisbankerna och deras "skräpkreditföretag" helt godtyckligt kunde  tillgodogöra sig sina kunders egendomar, som man sedan avyttrade efter eget gottfinnande. Bara under denna period fanns det mer än 2.000 processer mot Nordea i Stockholms tingsrätt.

Den största och mest uppmärksammade processen, gäller det s k "Pensermålet". Bolaget Yggdrasil mot Nordea som först avgjordes till Yggdrasils nackdel, i både tingsrätt och hovrätt. Den 10.2. i år beslutade  Högsta domstolen sig för att icke bevilja prövningstillstånd i målet.

Enligt mitt förmenande, och som jag också framför i min bok "Från bankkris till börskris" (2003) är reglerna för pantrealisation glasklara. Vid en pantrealisation är bankerna skyldiga återbetala övervärdet till kunden.

Men det tycker vare sig Stockholms tingsrätt eller Svea hovrätt. Därför det kändes oehört väsentligt att få denna viktiga fråga ordentligt prövad i Högsta domstolen.

I dag är alla överens om att bankkrisen är den största katastrof som någonsin drabbat Sverige. Notan för landet slutade på tusen miljarder kronor, plus ränta. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. 60.000 livskraftiga företag slogs ut alldeles i onödan.

I artikel 1 i det första tilläggsprotokollet  till Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna stadgas att envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt. Och att ingen må berövas sin egendom annat än i de allmännas intresse och under förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.

Den svenska konkurslagstiftningen, som fortfarande tillåter banker och kreditinstitut och beslagta tillgångar, är mer än rättsvidrig eftersom den dessutom tillåter konkursförvaltaren att avluta konkursen innan ägandefrågan hunnit bli prövad av domstol.

Nu försattes inte Erik Penser i konkurs eller något av hans bolag i konkurs. Det visar tydligt att han aldrig varit  på obestånd. Trots detta tillät sig banken  tillät sig behålla en stor del av bolagets tillgångar. När övervärdet skulle realiseras tillät sig Nordea att först föra över tillgångarna i Nobelindustrier till "skräpkreditföretaget" Securum, som sedan kunde sälja vidare aktierna med god förtjänst.

Att en bank får säga upp krediterna för företag som inte sköter sina förpliktelser tycker jag är helt normalt. En helt annan sak är att en bank inte får säga upp krediterna för skötsamma företag, som betalar både räntor och amorteringar på sina skulder. Dessutom skall självfallet banken inte få behålla övervärdet på sina kunders tillgångar. Det var det frågan som Högsta domstolen borde ha avgjort.

Nu hoppas jag därför att detta viktiga prejudikatärende överklagas till EG-domstolen eller Europadomstolen, för att få frågan om pantrealisation som  HD uppenbarligen inte vill besvara,  slutgiltigt prövad i högsta rättsinstans.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen