[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

”Rättsväsendet blöder” svarar hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt i Svea hovrätt ( SvD 1/9 2003) och anger i huvudsak ekonomiska skäl varför det svenska rättsväsendet inte längre fungerar. Men det är inte där skon klämmer. Krisen i det svenska rättsväsendet har mycket djupare orsaker än så.

Det framgår tydligt både för dem som vill fördjupa sig i ämnet, och fortsätter att läsa de olika inläggen på Svenska Dagbladets välbesökta webbsida under rubrikerna: ”Vi får inte offra rättsstaten” och ”Rädda våra domstolar”

Att svenskt rättsväsendet havererade totalt genom alla rättegångar som följde på den svenska bankkrisen (1987 - 1993) framgår också för alla som vill gå lite längre i analysen. Mot den statliga banken Nordea (gamla Nordbanken) fanns det mer än tvåtusen rättegångar, bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst.

Fortfarande tio år efter krisen har ingen rättsinstans i någon av alla processer, ens brytt sig om att utreda orsaken till krisen, som var att krisbankerna inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad per den 1 februari 1990, då såväl Gota Bank som delstatliga Nordea (gamla Nordbanken) var skyldiga att begära sig själva i konkurs.

Trots flera begäranden om edition i detta ärende har editionsföre- lägganden ej beviljats bara för att påföljderna för krisbankerna skulle blivit helt annorlunda i varje mål där säkerheterna ej hade försämrats om man utgått från de faktiska förhållandena under bankkrisen. Självfallet ägde krisbankerna inte någon rätt att bedriva verksamhet överhuvudtaget, när de var på obestånd.

Det åligger också bankerna att bevisa att säkerheterna har försämrats för att kunna säga upp krediter överhuvudtaget under löpande avtalsperiod, vilket inte heller framgår av de hundratals domar som jag varje år läser igenom från olika bankmål.

Följden av bankkrisen blev därför inte bara en ökande statsskuld på mer än tusen miljarder plus ränta som hela svenska folket nu tvingas betala tillbaka. Följden blev också alla rättsprocesser i bankkrisen spår, med stora rättsförluster för bankkunderna trots att det var bankerna som var på obestånd, och där våra svenska domstolar tydligt visade att man inte orkade följa upp fallen som man borde.

Det har väl aldrig ljugits lika mycket i svenska domstolar som under krisen, utan att det blivit några som helst påföljder för dem som ljugit, trots att det råder ett strikt straffansvar för den som begår mened i rätten.

I min egenskap av skribent i finansrätt var jag den 14 maj 2003 inbjuden av Ratio i ett Konstitutionellt seminarium om Högsta domstolens roll i det konstitutionella systemet. Föredragande och svarande var HD:s förre ordförande Torkel Gregow.

Vid den följande debatten ställde jag några frågor till Gregow som bland annat handlade om självklara rättsregler som jag anser att svenska domstolar inte följer. Gregow kunde inte ge ett ordentligt svar på en enda fråga !

När jag så frågade honom vilken praxis som Högsta domstolen tillämpar i de mål som gäller grov mened, där den ena parten vunnit i målet för att han ljugit, kunde han heller inte redogöra för vilken praxis som gäller i HD i dessa mål !

Svaret på frågan borde givetvis vara att HD är skyldig att ta upp målet om man inte redan gjort det, eller återförvisa målet till en lägre rättsinstans eftersom den förlorande parten inte fått någon ”rättvis rättegång” (enligt 6 artikeln 1§ i Europakonventionen)

Min uppfattning varför de högre rättsinstanserna inte fastställer rättspraxis som man borde, och inte prövar självklara rättsregler i enlighet med EG-rätten och Europakonventionens bestämmelser, är för att man heller jobbar extra och genom olika skiljeförföranden själva skor sig på det svenska rättssystemets stora brister. Domarna gör också som politikerna och arbetar politiskt i stället för juridiskt.

I stället ”extraknäcker” domarna i alla rättsinstanser som aldrig förr, vilket är olagligt. Det framgår tydligt i min bok: ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003) Det är inga småsummor det handlar om.

Justitierådet Johan Munck som vid sidan av sitt domarjobb arbetar politiskt för Granskningsnämnden för Radio och TV, är dessutom ordförande i Aktiemarknadsnämnden, skiljedomare, skriver böcker och rättsutlåtanden samt föreläser på olika universitet är bara en i raden av domare som ”extraknäcker”. Den fråga som jag ställer mig är när han har tid att sköta sitt egentliga arbete ?

År 2001 hade han enligt Domstolsverket en justitierådslön på 805.532 kronor, vilket inte är någon dålig inkomst. Hans sammanlagda inkomst av tjänst var 3.831.930 kronor. Det innebär att bisysslorna drog in nästan fyra gånger så mycket som hans egentliga tjänst.

Undra på sedan att så få mål får prövningstillstånd i Högsta domstolen och att domarna i högsta rättsinstans inte har tid med rättspraxis för de viktiga mål som borde ha prövats i Högsta domstolen ! Inte heller begär domarna förhandsbesked från EG-domstolen i viktiga mål, som de är skyldiga att göra, eftersom detta tar alldeles för mycket tid.

Johan Munck är inte ensam att ta för sig. Hans kollega i HD, justitierådet Torgny Håstad hade under samma period en fast lön på 805.024 kronor, medan hans bolag (!) redovisade intäkter på närmare 3 miljoner kronor.

Den pågående debatten om ”rättsstat i upplösning” borde därför också handla om giriga domare som vare sig följer Europakonventionen eller EG-rätten och som struntar i att följa avtalslagen och självklara rättsregler.

Till att börja med rekommenderar jag den svenska domarkåren att läsa uppföljningen till deras kollegors inlägg som finns på Svenska Dagbladets webbsida, och ger ett helt annat uttryck vad många anser om det svenska rättsväsendet än vad som framkommer av de bägge inläggen under ”Brännpunkt”

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen