Det sätt som min klient Jesús Alcalá behandlats på av DN och andra medier saknar motstycke. Tidningar har förvandlats till en hånande mobb. De mest oanständiga metoder har använts, skriver advokat Leif Silbersky som menar att medierna sviker sitt övergripande ansvar att övervaka myndigheterna. Är detta morgondagens journalistik är den svenska rättsstaten inte längre att räkna med. Ingen snuddar ens vid tanken att åklagarens uppgifter kanske inte är sanna. Fakta som talar för Alcalá förtigs, anser Silbersky.

Utan kritisk och allsidig massmedial granskning är rättsstaten inte möjlig. Förvaltning, myndigheter och rättsväsen måste ständigt vara medvetna om att de är bevakade och ifrågasatta. Det ska inte nödvändigtvis uppfattas som ett misstroende. Men den kritiska granskningen är garanten för att lagar och regelverk följts, att övergrepp mot enskilda inte sker i tysthet, att glidningar och förskjutningar i myndighetsutövning inte förekommer - kort sagt för att rättsstaten inte urholkas. Att medierna tar på allvar sin uppgift att granska "makten" innebär naturligtvis inte att de inte också kan och bör granska enskilda personer, exempelvis under en rättslig förundersökning.

Men mediernas övergripande ansvar, den grävande journalistikens yttersta ansvar, är att övervaka myndigheterna. Myndigheternas uppgifter och påståenden kan inte självklart sväljas och tas för givna. Den enskildes rättssäkerhet måste alltid sättas i första rummet. En anklagad är oskyldig till dess han förklarats skyldig i domstol. Detta är rättsstatens grundprinciper.

Jag har mer än trettio års erfarenhet som advokat. Jag har försvarat många klienter vars mål medierna blåst upp till "affärer". Jag har gång på gång sett hur den vars ärende blivit en "affär" hamnat i hopplöst underläge, fråntagits heder och ära, dömts på förhand. Jag borde vara luttrad. Men också som luttrad advokat är jag i dag besviken och förvånad. Det sätt som min klient Jesús Alcalá behandlats på saknar motstycke. Här har alla gränser sprängts.

Tidningar har förvandlats till hånande mobb. Skvaller, personangrepp, insinuationer och direkta lögner sätts på pränt och går ut i etern. Samtidigt har hela den förundersökning som från allra första dagen skrek efter granskning visats slött intresse eller helt enkelt underdånigt accepterats. Är "Alcalá-affären" uttryck för en journalistik i vardande är, vågar jag påstå, den svenska rättsstaten inte längre att räkna med.

Efter en uppgörelse med DN-journalisten Thomas Michélsen gjorde utredarna husrannsakan hos Alcal‡. Husrannsakan - som är omöjlig att förklara och försvara rent juridiskt, inte minst med tanke på att utredarna själva i efterhand har motiverat åtgärden med hänvisning till att man sökte bevis som talade till min klients fördel - gav uppenbarligen DN det alibi tidningen behövde för att göra stor affär av en privatpersons anmälan mot Alcalá. Anmälaren, Michaela Sjögren, kontaktade själv massmedierna innan hon gick till polisen. Detta hennes förfarande borde fått såväl utredare som journalister på sin vakt. Någon sådan vaksamhet eller skepsis märks dock ingenstans. Jo förresten, den kommer till uttryck hos ett par skribenter som manat till besinning.

Dessa skribenter har emellertid av ett flåsande mediedrev viftats bort såsom varande "vänner" till Alcalá och därmed, får man förstå, otillräkneliga. En av dem fick uttryckligen skrivförbud av sin chefredaktör (Sydsvenska Dagbladet), något Sverige knappast sett sedan antinazister censurerades under andra världskriget.

Dagens Nyheters rapportering är ensidig och smeker konsekvent anmälare och åklagare medhårs. Fakta - som att Alcalà alltid arbetat ideellt och utan att ens ta ut de arvoden han varit berättigad till, att Alcalá aldrig haft hand om ut- och inbetalningar i Paraguayprojektet, att Alcalá aldrig varit den som var ansvarig för den finansiella rapporteringen, att Alcalá har fullt stöd från Sida (som ju rimligen borde varit målsägande!) - förtigs och undanhålls läsarna. När Sida för någon vecka sedan meddelade vad en så kallad controller redovisat, nämligen att inga pengar saknas i Paraguayprojektet och att alla medel använts såsom avsetts, får Thomas Michélsen det till att "år efter år har Jesús Alcalá inte lämnat in de ekonomiska rapporterna han var skyldig att leverera. Sida har därför inte kunnat veta hur anslagen till Paraguay har använts i praktiken".

DN har lagt ned enorma ekonomiska resurser på "Alcalá-affären". Thomas Michélsen har varit i Paraguay, lotsad, tolkad och introducerad av anmälaren och hennes man (utredarna från Ekobrottsmyndigheten upprepade sedan mönstret). Juan Flores har varit i Spanien där han med taxi rasat mellan landsändarna för att, oanmäld, dyka upp hos min klients syskon och ställa de mest integritetskränkande frågor. Han begärde att få se bouppteckningen och andra personliga handlingar. Min klients familj och spanske advokat har hos chefredaktör Joachim Berner och hos Svenska journalistförbundets etiska nämnd klagat över den behandling de utsatts för.

Sydsvenska Dagbladet har varit om möjligt ännu mer frenetisk än Dagens Nyheter - de båda hänvisar för övrigt ofta i sina skriverier till varandra. Sydsvenskan meddelar sina läsare att min klient har "beordrat" Michaela Sjögren att skicka pengar från biståndsprojektet till Alcalás privata konto i Spanien. Min klient har inget konto i Spanien och inte ens utredarna påstår att min klient skulle ha krävt några pengar. Sydsvenskan sprider lögnaktiga rykten om min klients liv och historia, drar sig inte för att hänvisa till löst skvaller (sådant som alltid dyker upp i "affärer" av det här slaget och som varje seriös utredare eller journalist vägrar befatta sig med).

Sydsvenskan är fullständigt okritisk gentemot utredarna, finner inget anmärkningsvärt i att dessa under sju månader inte lyckats söka upp Alcalás syskon - som finns rätt och ordentligt uppgivna under förhören! I stället för att som insiktsfull samhällsjournalist ifrågasätta utredarnas omdöme att gå till Invandrarverket och rota i tjugofem år gamla papper gottar sig Sydsvenskan åt sekretessbelagda - och i sammanhanget helt irrelevanta - uppgifter ur min klients ansökan om svenskt medborgarskap.

Flera veckor innan åtal väckts meddelas Sydsvenskans läsare åtalspunkterna och hänvisar till intervjuer med kriminalinspektör Hultin och statsåklagare Rydberg. Inte ett ord av kritik mot lösmyntheten hos utredare som därmed gör sig skyldiga till lagbrott och sätter förundersökningssekretessen - och därmed hela rättssamhället - ur spel. Inte ett ögonblick ser Sydsvenskan myndighetens arrogans och den enskildes rättslöshet. Sådant tjafs bryr man sig inte om.

Då Sydsvenskan frågar mig varför min klient och jag inte begärt komplettering av förundersökningen svarar jag att enligt min bedömning innehåller denna förundersökning inte ens material för ett åtal. Sydsvenskan skriver då att den uteblivna begäran om komplettering måste tolkas som att åklagarens bevisning är så övertygande att det vore meningslöst att begära komplettering.

Deltagare i hetskampanjen mot Alcalá har också SVT:s Aktuellt varit. Tittarna har meddelats att Alcalá farit med osanning om sitt ursprung och sina släktförhållanden. I sändningen lät man, med hjälp av ohederliga tricks tittarna få uppfattningen att Alcalá av reportern ställdes inför faktum och avslöjades som bedragare och mytoman. Sanningen var en annan. Aktuellts uppgifter (nämligen att Alcalás farfar inte skulle varit president i Spanien) var felaktiga, dessutom hade reportern aldrig tagit upp denna fråga med min klient.

I mitten av juni överlämnade åklagaren förundersökningen till mig och min klient. Givet i ett sådant läge är att förundersökningen då är färdig för åklagarens del. Mycket speciella omständigheter kan förstås göra att en åklagare väljer att tillfoga ytterligare material. Detta ska i så fall omgående meddelas den delgivne och dennes advokat.

I fallet Alcalá har utredarna fortsatt utredningen som om ingenting hänt. Hade inte vittnet Iréne Stegell själv hört av sig till Alcalá och berättat att hon kallats att vittna om händelser och förhållanden trettio år tillbaka i tiden hade min klient och jag varit ovetande om att förundersökningen fortsatt. När åklagare Yngve Rydberg väckte åtal kallade han till stor presskonferens och fann då för gott att dela ut stämningsansökan till de församlade journalisterna. Rydberg brydde sig däremot inte om att skicka stämningsansökan till mig och min klient. Stämningsansökan fick jag först när Dagens eko gav den till mig.

Åtalet ledde till ytterligare massmedial lynchning av min klient. Alla metoder, också de mest oanständiga, har använts här. Journalisterna har velat tränga sig in i familjen Alcalás hem, man har smygfilmat och smygfotograferat, man har i tid och otid bankat på dörren och gjort klart för min klient att man skulle stanna kvar inne på husets gård tills han dök upp för en intervju. Om själva åtalet har man rapporterat på ett sätt som avslöjat i vilken hög grad medierna blivit polisens och åklagarens serviceinrättning.

Knappt några kritiska frågor, bara ett fullständigt anammande av vad utredarna påstår. Ingen snuddar ens vid tanken om de förundersökningsuppgifter som citeras kanske inte är sanna.

Statsåklagare Yngre Rydberg och övriga utredare har - detta har de varit tvungna att tillstå öppet - umgåtts privat med anmälare och hennes man. Det privata umgänget har varit av en omfattning som saknar motstycke i svensk rättshistoria: Dagliga gemensamma luncher och middagar under en åtta dagars utredningsresa i Paraguay, gemensam nöjestripp, shoppingrundor med mera. Generaldirektör Holmqvist har funnit dessa förhållanden acceptabla. Inte heller riksåklagare Bergenstrand har funnit anledning att ingripa. Men kanske allra mest anmärkningsvärt är att medierna i stort sett gäspat åt alla dessa uppgifter.

Det är ödets förfärande ironi att det som uppenbarligen saknas i den massmediala hanteringen av Alcalá-utredningen är granskare av Alcal‡s egen kaliber - skarpsynta, orädda och aldrig någonsin beredda att okritiskt godta myndigheters övergrepp och oegentligheter.

Leif Silbersky