Tillbaka till Innehållsförteckning |
| 13. Bankerna
Våra erfarenheter och upplevelser när det gäller den mobbning, pariastämpling och häxprocess som vi varit utsatt för sedan sommaren 1989 och sökandet efter orsakerna till omgivningens beteende är väl dokumenterad i Skrivelser till riksdagens ledamöter. (not 404) Undertecknad går därför här inte in på den deskriptiva delen eftersom den redan är gjord. I dessa delar hänvisas istället till dessa skrivelser som redan ingivits i målet. Men det tog alltså oss fram till hösten 1998 att närma sig orsakerna till pariastämplingen. Att undertecknad finns med i det av SÄPO och Nordbanken olagliga, i hemlighet upprättade kreditupplysningsregistret, utan att ha blivit åtalad eller dömd vid domstol för brott som påstås ha gjorts och utan att påståendet om grova brott ens preciserats ger oss den slutliga förklaringen till att vi varit så illa behandlade av alla i vår omgivning. Eftersom det hemliga registret finns hos alla banker, finansinstitut, försäkringsbolag, medier och myndigheter har spridningen av förtalet naturligtvis varit enormt effektivt och för oss fullständigt katastrofalt. Två duktiga, ambitiösa akademiker har fått sin ekonomi, sin sociala situation och sina liv förstörda på grund av denna av Nordbanken och SÄPO hemliga falska, olagliga registrering. Vi är oerhört tacksamma för att vi inte någon gång har varit utomlands under dessa år när vi nu vet vad som pågått bakom kulisserna. Med all sannolikhet är Säpos och Nordbankens hemliga kreditupplysningsregister vidarebefordrat till Europol (not 405) som därigenom har uppgifter om undertecknad som Nordbanken och den svenska staten ansvarar för - men som är falska. Se appendix 18 om register hos svensk polis och andra myndigheter. I Sverige råder total banksekretess men alla vet ändå allt. Varför? Det finns en samordning bakom kulisserna som inte är öppen trots att det enligt lag är totalt förbjudet. Detta gäller speciellt utvalda fall och de speciella fallen motsvaras av registret. Registret är en del av den hemliga kartellbildningen att tränga ut och ta kål på speciellt utvalda människor utan att de någonsin får en motivering eller förstår varför. När vi fick kunskap om registret förstod vi anledningen till att vi blivit så märkligt bemötta/utstötta på ett antal bankkontor. Efter flytten till västkusten 1990 (vi kunde inte vara kvar i Djursholm på grund av de rent fysiska förföljelserna av oss) startade vi först upp konferensanläggningen på Ströms Slott i Lilla Edet och därefter tog vi över driften av konferensanläggningen på Skottarn (not 406) på Gullholmen. Vi hade då anledning att göra ett antal bankärenden för företagen. Till vår förvåning bemöttes vi först mycket trevligt av bankpersonalen tills de fick upp våra namn på sin bildskärm och efter att ha läst på skärmen en stund ändrades attityden och nu bemöttes vi mycket korthugget och otrevligt. När samma beteende upprepas vid olika tillfällen vid olika banker år ut och år in så bildas naturligtvis ett mönster och det går till slut att dra slutsatsen att det står något i bankens dator om oss som inte är till vår fördel. Men vad står det? Vi kan till och med uppleva detta i dag (våren 2000) när vi gör bankärenden vid våra två lokala bankkontor om banktjänstemannen är ny på sin tjänst och oinvigd i vilka vi är. Otaliga är alltså de exempel när vi blivit illa behandlade på de lokala bankkontoren. Det råder ingen tvekan om att bankerna har ett märkningssystem i sina datorer som gör att den anställde får information om kunden - och kan behandla kunden därefter! På ett av de lokala bankkontoren blev vi under ett antal år illa behandlade. Där visade det sig att bankchefen är rotarian. Efter undertecknads skrivelser till riksdagsledamöterna om kopplingarna mellan bankerna och rotaryorganisationen flyttades bankchefen till annat kontor. Undertecknad blev till och med avvisad när jag vid ett tillfälle ville öppna ett nytt konto - utan att jag fick någon förklaring. Nu har vi fått förklaringen - den hemliga registreringen. Nu vet vi också att bankerna samarbetar med varandra och lägger in uppgifter från det olagliga hemliga registret om klienterna i sina egna datasystem. Kanger/Gummesson skriver följande om SÄPO:s register: ''Det kunde räcka med att en kommunist träffade en person som var registrerad av Säpo - det kunde ju tydas som ''säkerhetshotande'' verksamhet, eftersom de som var registrerade hos Säpo var misstänkta säkerhetsrisker. Hade Säpo väl fört in ett namn i registret, var det fritt fram att anteckna allt om denna person, inklusive partitillhörighet eller andra uttryck för politiska åsikter. Dessutom kompletterades regeringens personalkontrollkungörelse med särskilda direktiv, där uttryckliga undantag gjordes från regeln om åsiktsregistrering.'' ''Kritiken mot Säpo ledde till att en ny lag om personalkontroll stiftades 1969. Ett stort antal gamla registeranteckningar rensades ut, som en effekt av den nya lagen. Lagen kunde enkelt kringgås genom att Säpo kunde motivera åsiktsregistrering med en ''godkänd'' anledning.'' (not 407) Vi har under årens lopp funderat på om vi på något sätt, i hemligt för oss, pekats ut som spioner. Anledningen till den misstanken har varit kommentarer från omgivningen under dessa år i kombination med de rent fysiska förföljelserna, som på grund av sina karaktär och omfattning måste involvera statliga resurser. Speciellt det förhållandet att flera av de inblandade bilarna haft svenska helt normala registreringsskyltar men inte haft sina registreringsnummer noterade i Bilregistret har understrukit dessa slutsatser. Vi vet i dag att det är den f.d. lagmannen vid Stockholms tingsrätt, Carl-Anton Spak, som på SÄPO:s och Nordbankens uppdrag fört in de falska uppgifterna om undertecknad i det hemliga kreditupplysningsregistret. (not 408) Det är samme Carl-Anton Spak som på regeringens uppdrag varit ordförande i Registernämnden som haft till uppdrag att undersöka om det finns paralleller till snickaren Torsten Leander, som tvingades sluta på Marinmuseet i Karlskrona sedan Säpo registrerat honom som en säkerhetsrisk. Den 22 december 1998 lades rapporten från Registernämnden fram vid en presskonferens med den f.d. lagmannen Carl-Anton Spak som ordförande för tiden den 1 juli 1996 - den 30 juni 1999 som en av de fem ledamöterna i nämnden. Av rapporten framgår följande: ''Personalkontroll är ett viktigt inslag i säkerhetsskyddet. Personalkontroll innebär att man i fråga om vissa befattningar som har betydelse för rikets säkerhet inhämtar upplysningar från polisregister om den som innehar eller skall tillträda befattningen. Bestämmelser om sådan kontroll fanns i personalkontrollkungörelsen (1969:446) som gällde från den 1 oktober 1969 fram till dess att säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) trädde i kraft den 1 juli 1996. Personalkontroll fick enligt personalkontrollkungörelsen företas i fråga om tjänst som på grund av sin betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt var hänförd till viss skyddsklass. Personalkontroll begärdes hos Rikspolisstyrelsen (RPS). Där undersöktes om det beträffande den som skulle kontrolleras fanns uppgifter i polisregister. Särskilda regler fanns i personalkungörelsen om vilka slags uppgifter i polisregister som i olika fall fick lämnas ut. Även uppgifter ur Säkerhetspolisens SÄPO:s särskilda register kunde lämnas ut av RPS. I sådant fall ankom det på RPS:s styrelse att besluta om ett utlämnande. Prövningen av huruvida den kontrollerade skulle komma i fråga för viss befattning gjordes inte av RPS eller SÄPO utan av den myndighet som hade begärt personalkontrollen.'' (not 409) Enligt Registernämnden lyckades de inte hitta fler Leanderfall men nämnden utesluter inte heller att det kan ha funnits fler. Nämnden rekommenderar att alla som känner sig drabbade av Säpos personalkontroll lägger fram sin sak och att varje ärende sen ska utredas av nämnden. Regeringen kommer att ge nämnden i uppdrag att göra dessa utredningar. Nämnden kom också fram till att Säpos registrering strider mot grundlagen. (not 410) ''Registernämnden har också granskat reglerna som styrt Säpos registrering sedan slutet av 60-talet. Svensk lag förbjuder myndigheterna att registrera medborgarna enbart för deras politiska åsikters skull. Vi har sagt att det skyddet är ganska tunt, säger Carl- Anton Spak. I rapporten slår man fast att reglerna 1969-1973 i vissa delar var oförenliga med personalkontrollkungörelsens förbud mot politisk åsiktsregistrering. Från 1973 har reglerna delvis oklara och de ansvariga regeringarna har överlämnat till polisen att tolka dem.'' (not 411) SÄPO (not 412) är en självständig enhet inom Rikspolisstyrelsen (RPS) med huvuduppgift att avslöja brott mot rikets säkerhet. Därmed avses både den inre säkerheten för statsskickets bevarande och den yttre säkerheten för nationellt oberoende. SÄPO:s verksamhet brukar indelas i säkerhetsunderrättelsetjänst, säkerhetsskydd och personskydd. (not 413) Vi vet att det finns ett antal register hos SÄPO och hos RPS. Dessa ligger sedan till grund för den information som de internationella polis och underrättelseorganisationerna utbyter i sin jakt på brottslingar. ''Säpos verksamhet kostar ca en halv miljard kronor, närmare 5 procent av polisens totala anslag. I dag granskar säkerhetstjänstkommissionen och registernämnden Säpos arbete. JO och JK har också möjlighet att granska Säpo. Det mesta om Säpo och dess anställda är hemligt, men huvudkontoret finns i Stockholm och mindre kontor på ett 20-tal hemliga platser i landet.'' (not 414) Den f.d. lagmannen Carl-Anton Spak har alltså regeringens uppdrag i Registernämnden att granska SÄPO:s verksamhet när det gäller åsiktsregistrering för personalkontroll. Parallellt med ordförandeskapet i registernämnden har han på SÄPO:s och Nordbankens uppdrag fört upp personer som skulle vara kriminella i det hemliga kreditupplysningsregistret. (not 415) Carl-Anton Spak har bevisligen i sitt uppdrag för SÄPO och Nordbanken kunnat utnyttja alla de hemliga registeruppgifter som han i egenskap av registernämndens ordförande haft att tillgå. Alla tänkbara hemliga och ytterst lösa beskyllningar har därigenom kunnat föras vidare till det av honom för SÄPO och Nordbanken i hemlighet förda registret, utan att registeruppgifterna varit i närheten av en granskning eller någon form av domstolshantering. Dagens Nyheter skrev om det hemliga kreditupplysningsregistret under våren 1998 under vinjetten DN Special. Där framgick att ett antal personer var registrerade. (not 416) Är det så att Nordbankens och SÄPO:s i hemlighet upprättade register just är till för att ''märka'' kunder så att de aldrig, under resterande livstid, skall kunna resa sig, än mindre ha naturliga relationer till landets banksystem? Det innebär ju att en i det hemliga registret märkt person aldrig någonsin kan resa sig igen! Vem kan överleva i ett land utan att ha kontakt med det landets banksystem? Är märkningssyftet regel eller undantag? När Marie Sennton läste statskunskap på universitetet umgicks hon med en UD-tjänsteman som fått tjänstledigt för att läsa in en Fil kand. UD-tjänstemannen berättade att hon själv var säkerhetsklassad som en säkerhetsrisk och fick därför aldrig ta en tjänst utomlands. Hon visste inte varför hon var klassad som säkerhetsrisk. Hon berättade om en högt uppsatt jurist, professor och folkrättsexpert på UD som konstant blev mobbad av sin omgivning för att han kritiserade den socialdemokratiska neutralitetspolitiken (som vi då debatterade i samband med att vi läste ämnet Internationella Relationer). Hon menade att det inte gick att arbeta på UD utan att vara nära det socialdemokratiska partiet eller på något sätt ha gjort avbön och visat att man delar deras grundsyn. Den bilden fick Marie Sennton senare bekräftad när hon gifte sig med Christian Dohrmann som hade många UD-vänner. Alla hade borgerlig bakgrund och alla var socialdemokrater. UD-tjänstemannen menade att det inte går att göra karriär i Sverige utan att vara socialdemokrat. Precis de tankegångarna, som Marie Sennton förstod det, låg till grund för Christians vänners beslut att bli socialdemokrater. När Marie Sennton undrade om det bara var på UD som människors grundsyn nagelfors bemötte UD-tjänstemannen Marie Sennton som om hon kom från månen. Visste Marie Sennton inte att socialdemokraterna hade koll på alla svenskar! Det kan inte vara möjligt svarade Marie Sennton. UD-tjänstemannen stod på sig och menade att alla som reste till öststaterna var registrerade av svenska staten. Marie Sennton replikerade med att det kan ju inte gälla affärsmän som inte är ett dugg engagerade i politik. UD-tjänstemannen påstod att så var fallet - vilket gjorde att Marie Sennton inte var ett dugg intresserad av att resa med de resor till öststaterna som universitetet arrangerade. Det var ju helt befängt att blir registrerad trots att man inte hade något politiskt engagemang! UD-tjänstemannens uppfattning och erfarenheter från UD gjorde att Marie Sennton inte sökte sig till aspirantutbildningen vilket Marie Sennton tidigare varit inne på. Marie Sennton sökte sig i stället till frivilligorganisationerna. UD-tjänstemannen påstod att hon själv var avlyssnad i sitt eget hem varför de ofta träffades någonstans på stan eller hos Marie Sennton. UD-tjänstemannen menade att staten var det socialdemokratiska partiet. Att staten och partiet var så djupt sammanvävt att det inte gick att skilja ut staten från partiet. Hon menade att säkerhetspolisen även hade total kontroll över vad Marie Sennton gjort under sitt liv och att de skulle veta så fort Marie Sennton blev approcherad av någon utländsk spion. Det hände aldrig, Marie Sennton veterligt, men UD-tjänstemannen menade att säkerhetspolisen hade total kontroll på studenterna genom att de placerar in studenter som dels öppet arbetar på sina examina, men de har också en dold uppgift och den uppgiften är att registrera övriga studenters politiska grundsyn. För Marie Sennton tedde sig UD-tjänstemannen alltmer paranoid. Marie Sennton bröt därför småningom kontakten. UD-tjänsteman har numera en hög befattning på UD. Vi vet i dag att den f.d. professorn i folkrätt, UD:s folkrättssakkunnige 1976-1987, Bo Johnson Theutenberg under många år har varit mycket kritisk till socialdemokraternas dubbelspel när det gäller neutralitetspolitiken. Hans artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ''Socialdemokratins dubbelspel'' vittnar om diskrepansen mellan teori och praktik: Ännu när Sten Andersson 1985 blev utrikesminister märktes inte någon större insikt om Sovjetunionens aggressivitet. Hans företrädare hade t o m, förledd av någon, förmåtts utfärda ''doktrinen om Sovjets ofelbarhet''! Vad jag som folkrättssakkunnig i UD än föreslog, vad jag än gjorde, i syfte att stärka den svenska suveräniteten mot t ex de sovjetiska ubåtsintrången - t ex nya vapeninsatsregler - avvisades konsekvent av UD-ledningen och Statsrådsberedningen. Det var som om allting som hade med Sovjet att göra avgjordes i en försvinnande liten krets i total avskildhet. I UD ägnade man sig i stället åt en mer ekvilibristisk neutralitetsdoktrin - en enorm intellektuell och politisk överbyggnad på den folkrättsligt sett tämligen rudimentära neutralitetsrätten. Den doktrin som Östen Undén började bygga, och vilken byggnad fortsattes av Sverker Åström - ända fram till nu - fick ju den förfärliga effekten att diskrepansen mellan ord och verklighet blev allt större. Utifrån denna utgångspunkt har neutralitetspolitiken - vilket med tiden blev en kålsuparteori - blivit förödande för sanningen och det sanna. Varför skulle egentligen Sverige hamna på Sovjetstatens sida när det gällde skyddet av mänskliga rättigheter i Sovjet och Baltikum? Dessa mänskliga rättigheter som vi utåt så skroderade med. Var det för vår neutralitetsdoktrins skull? Eller var det p g a ideologisk samsyn och vurm för det marxistiska systemet? Eller av något annat okänt skäl? Sten Andersson har nu 1998 kommit på att Sovjet-systemet dödade 50 miljoner (eller var det 100 miljoner?) människor. Därför berättigar han IB-systemet. Men vi i UD, och vi som tjänstgjorde i Moskva under den värsta tiden, vi visste alla detta och vi rapporterade också noggrant allt detta hem till UD och regeringen!'' (not 417) Bo Johnson Theutenberg återfinns i det av Säpo och Nordbanken i hemlighet upprättade kreditupplysningsregistret som ''olämplig'' och ''vettvilling''. Den naturliga frågan är om Bo Johnson Theutenberg finns med i registret eftersom han under årens lopp har haft mage att som UD:s folkrättssakkunnige kritisera socialdemokraternas dubbelspel när det gäller neutralitetspolitiken? Hur kan det komma sig att den f.d. lagmannen vid Stockholms tingsrätt Carl-Anton Spak på uppdrag av regeringen granskar Säkerhetspolisens registrering samtidigt som han har ett uppdrag för Säkerhetspolisen och Nordbanken att registrera kriminella i svarta listan utan att de ''kriminella'' någonsin har dömts i domstol för brott? Är det egentliga uppdraget att dölja vad som pågår precis som var fallet med Bertil Wenblad som utsågs till expert i den Rosénska underrättelseutredningen? ''Ingen visste att han hade varit IB:s ställföreträdande chef och den person som systematiserat uppläggningen av IB:s kommunistregister. Han hade förstås kunnat redogöra i detalj för både verksamheten och registrets innehåll. Men Wenblads uppgift var inte att berätta, utan att i hemlighet se till att utredningen inte fick veta. Wenblad var inte ensam om detta, ännu en person i denna utredning var inskickad som ''agent'' för att se till att utredarna inte gick för långt'' (not 418) skriver Kanger & Gummesson i Kommunistjägarna. Den 4 mars 2000 framgår följande av en artikel i Sydsvenskan: ''Registernämnden menar nu att den nya Polisdatalagen måste justeras så att ingen i efterhand kan påstå att Säpo medvetet överträtt det förbud mot åsiktsregistrering som är inskrivet i regeringsformen.'' (not 419) * Carl-Anton Spak har fört in de falska uppgifterna om undertecknad i det av Säpo och Nordbanken olagliga registret. * Carl-Anton Spak har regeringens uppdrag att utreda om någon person felaktigt har förts in i registret. * Carl-Anton Spak föreslår att den nya Polisdatalagen måste justeras så att ingen i efterhand kan påstå att Säpo medvetet överträtt det förbud mot åsiktsregistrering som är inskrivet i regeringsformen. Carl Anton Spak har hjälpt Nordbanken och SÄPO att föra ett register som inte är korrekt, han blir utsedd av regeringen att utreda densamma och kräver till sist en lagändring så att Säpo inte skall kunna straffas för sina olagliga handlingar! I statskunskap får studenterna lära sig att ett av kriterierna på en diktatur är när lagar stiftas att verka retroaktivt! Vi vet att Nordbankens chefsjurist Thord Arnerup uttalade sig i samband med börsintroduktionen av Nordbanken om de rättsliga tvister (not 420) som Nordbanken har mot klienter. På frågan från en journalist om inte banken var skyldig att ta upp alla tvister och göra en uppskattning av vad tvisterna i framtiden skulle komma att kosta banken svarade chefsjuristen att ''det bara var rättshaverister som processade med banken - och banken behövde därför inte ta hänsyn till dessa''. (not 421) Undertecknad är enligt banken en av dessa rättshaverister. Våren 2000 vet vi att Nordbankens avgående styrelseordföranden Jacob Palmstierna påstått att banken var på obestånd för tio år sedan när Palmstierna tillträdde sin tjänst i bankledningen. Något banken tidigare förnekat. ''Men nu berättar alltså Palmstierna i intervjuer bland annat att han aldrig glömmer sin tacksamhet mot Björn Wahlström, som julen 1990 bad honom hjälpa till med den då konkursfärdiga Nordbanken: ''Och vi fick totalt stöd av finansminister Allan Larsson att göra vad vi ville''. Larsons stöd den gången betydde att finanskrisen fick betydligt större proportioner än vad Sverige orkade med. Krisen kostade Sverige närmare 1000 miljarder kronor. 60 000 friska företag försattes i konkurs, alldeles i onödan. Ja, hela Sverige höll på att gå i konkurs genom att Palmstierna och ledningen för Nordbanken fick fria händer - när banken i stället var skyldig att begära sig i likvidation redan den 1 februari 1990! Då uppfyllde Nordbanken inte längre sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad och var skyldig att upprätta kontrollbalansräkning, för att därefter begära banken i likvidation. Palmstiernas erkännande pekar på två viktiga frågor som nu måste besvaras: * Vilken rätt hade den likvidationspliktiga Nordbanken att begära nyemission från sina aktieägare 1991 - med 5,2 miljarder och med staten som garant - när banken i själva verket var likvidationspliktig redan 1990? * Vad var det som gjorde att den dåvarande styrelseordföranden i Nordbanken Björn Wahlström, inte upprättade en kontrollbalansräkning i Nordbanken redan 1990, när banken var likvidationspliktig?'' (not 422) Av uttalandet från
Palmstierna kan slutsatsen dras att Nordbanken inte drar sig för att lämna
osanna uppgifter och inte heller drar sig för att skada andra i syfte
att rädda sitt eget skinn. Det bör också noteras att Palmstierna är
en av de få män i Sverige som haft störst inverkan och insyn i den
svenska hemliga inrikes säkerhetstjänstens olagliga verksamhet. Han
har i denna roll lett Nordbankens rövartåg under 1990-talet, som bland
annat inneburit att Palmstierna tillskjutit alla sina kunskaper och
kontakter inom det hemliga Sverige för att främja den raserade
situation som Nordbanken skapat för sig själv utan Nordbankens kunders
förskyllan. Vi har ju under årens lopp blivit förföljda vid ett antal tillfällen och när vi såg inslaget i Rapport den 4 mars 1998 om bankernas indrivningsmetoder förstod vi vad vi varit utsatta för. Till intervjuerna visades bilder av bilar med män i mörka glasögon som förföljde offrets bil. Precis identiskt med vad vi själva upplevt! Marie Sennton tvärbromsade ju till och med en gång för att få förföljaren, som låg och nosade någon decimeter bakom hennes bil, att krocka med henne. Han försvann som en vessla. Det är bara en mycket skicklig bilförare som kan klara det konststycket. Den sista bilförföljelsen för vår del ägde rum den 2 december 1998 när vi efter ett möte i Stockholm hämtade upp vår andra bil som stod parkerad på parkeringen vid Cedergrenska Tornet i Stocksund. Undertecknad har i skrivelserna till alla riksdagens ledamöter kontinuerligt rapporterat vad som hänt i vår omgivning och gjorde naturligtvis det efter förföljelsen den 2 december 1998 också. Eftersom förföljelsen den 2 december var så uppenbar och klumpig måste Säpo ha beslutat sig för att avbryta projektet ''förfölj familjen Sennton'' för efter den 2 december 1998 har vi inte blivit förföljda. Givetvis beror det på att den senaste förföljaren i raden genomfört förföljelser mot oss tidigare (det vet vi eftersom Marie Sennton kände igen honom från tidigare liknande tillfällen), nu blev igenkänd och dessutom höll på att bli inlåst av sin egen klumpiga manöver. En enda inlåst och infångad politruk räcker för att skandalen skall vara ett faktum och Säpo vet att vi är i vår fulla rätt att göra ett medborgaringripande i det aktuella fallet. Situationen är med hänsyn till effekterna av en bevisbar skandal alltför farlig för att förföljelserna skall få fortsätta. Här nedan följer några citat ur Rapportinslaget: Elisabeth Höglund: ''Tryggve Karlsten som anses vara skyldig svenska banker 1,2 miljarder och som dessutom av bankerna anklagats för att ha stoppat 560 miljoner i egen ficka bakom ryggen på bankerna. Mot honom är fordringsägarna skoningslösa. Bankerna kommer aldrig att lämna honom någon ro, han blir ett jagat villebråd resten av sitt liv, säger bankkällor till Rapport. Johan Nordlund, Föreningssparbankens advokat: ''Vi kommer alla att driva den här processen mot Tryggve ända till slutet oavsett hur många år och hur mycket pengar det kommer att kosta.'' Elisabeth Höglund: ''De svenska bankerna engagerar till och med i hemlighet privatdetektiver för att spåra Ulf Johanssons och Tryggve Karlstens tillgångar. Före detta poliser och underrättelseofficerare från olika länder spanar på svenska finansmännen från privatbilar. De kan också med hjälp av hemliga kontakter bryta banksekretessen och spåra banktillgodohavanden.'' (not 424) Bilförföljelser är alltså en beprövad metod som används av bankerna. Nu vet vi hur det går till men under hösten 1989 och våren 1990 höll förföljelserna på att skrämma livet ur oss och var en av anledningarna till att vi våren 1990 flyttade till västkusten. Vi känner till, genom Thede Palms bok om T-kontorets historia, de nära relationerna mellan bankerna och underrättelseverksamheten. Ur Thede Palms bok: ''En viktig del av T-kontorets verksamhet gällde kunskapsuppbyggnaden kring den ekonomiska utvecklingen i Östeuropa. Några av Sveriges främsta ekonomer och bankmän knöts till T-kontoret, Torsten Gårdlund, Erik Dahmén, Lars-Erik Thunholm för att nämna några. Svenska Arbetsgivareföreningen bidrog till verksamheten från början. Redan i augusti 1957 mottog Thede Palm genom Helge Jung 25.000 kronor därifrån till ekonomisk forskning, ett bidrag som sedan årligen kom att överlämnas. (not 425) Vi vet genom en artikel i Dagens Nyheter i juni 2000 att alla anställda vid Sveriges Riksbank har förmånliga lån hos Nordbanken. Avtalet slöts i början av 90-talet och innebär att de anställda får låna upp till en miljon kronor per gång med säkerhet. Dessutom kan man ta ett in blancolån på 50 000 utan säkerhet. Räntan är riksbankens styrränta plus 1,25 procent. Personalen förmånsbeskattas sedan för lånet. (not 426) När uppgifterna kom ut i medierna blev kritiken så omfattande att Aftonbladet dagen därpå konstaterade: ''Det tog bara några timmar - sedan svängde vice riksbankschefen Villy Bergström 180 grader. De kritiserade förmånliga bolånen upphör och ledamöterna i direktionen får börja planera för dyrare boendekostnader.'' (not 427) I en artikel i Svenska Dagbladet i december 1998 säger dåvarande vice ordföranden för Merita-Nordbanken Jacob Palmstierna: ''När jag var på S-E Banken hände det att jag åkte över till USA och åt frukost med Kissinger. Den här hösten har jag i stället rest till Sundsvall, Luleå och Karlskoga. Det är mindre glamour, men lika roligt. Att vara ute och träffa folk igen ger mig en känsla för vad som är viktigt för banken. Besöken går till så att jag bjuds in av ortens kontorschef som sedan ordnar möten med kunderna. Ibland håller jag också föredrag i Rotary.'' (not 428) Vi vet av egen erfarenhet att det är totalt omöjligt att få rätt mot en bank i en svensk domstol. Vi vet att Bankrättsföreningen bildades av ett antal företagare som alla blivit offer för den så kallade bankkrisen i början av 1990-talet. Initiativtagare till Bankrättsföreningen är före detta företagare blivit grundlurade av någon av de stora bankerna. (not 429) Vi vet att statsåklagaren Bengt Strömberg under flera års tid drivit många uppmärksammade ekonomiska brottmål i landets domstolar. - Jag har under ett antal år stämt banktjänstemän för olika brott. Trots att full bevisning förelegat har det aldrig gått att få någon fällande dom. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . - Jag driver ett 20-tal sådana mål. Bankdirektörerna är vår tids hästhandlare. De lovar runt och håller tunt, säger jur kand Bengt A Eriksson, Stockholm. - Bankerna slår ihjäl människor och suger ut dem till sista kronan. Det är svårt att föra processer mot bankerna kostnaderna är enorma, och det är ändå inte säkert att man når något resultat. Statsåklagare Bengt Strömberg säger till Expressen: - Att banker räddar sina pengar på olika sätt är ju känt. Det är också känt att vi inte lyckats komma till rätta med det problemet, eftersom domstolarna aldrig har trott att bankerna kan vara så lymmelaktiga, säger Bengt Strömberg till Expressen. Den förra gruppen fälls oftast i domstolarna, den senare aldrig. - Domstolarna har inte velat tro att tjänstemännen begår brott för arbetsgivarens räkning. Men då ska man ju komma ihåg att en bankkamrer som misslyckas med många kunder blir av med sitt jobb och alltså kan ha ett skäl att begå brott, säger Bengt Strömberg.
- Nähä, Du. Eller så har de inte en aning om vad de pratar om. Det finns flera orsaker till att bankerna är så svåråtkomliga: - Det är svårt att bevisa vem som är ansvarig. Det är ofta flera handläggare inblandade i samma låneärende. Ingen aning - För att kunna utreda bankerna måste vi ha deras medverkan. Om bankerna själva polisanmäler någon så ställer de minsann upp med material. Handlar det om anmälningar mot dem själva så får vi däremot ingen hjälp säger Bengt Strömberg. - Bankerna vill inte ha någon insyn. Ändå är det vi skattebetalare som ska stå för fiolerna. Ett stort problem är, enligt Bengt Strömberg, domstolarnas och åklagarnas bristande kunskaper på området. - Det är lätt att lura och vilseleda oss, anser Strömberg.'' (not 430) Samma dag skrev Expressen: ''Dra in Handelsbankens tillstånd att bedriva bankrörelse och sätt banken under tvångsförvaltning! Det kräver en grupp företagare i en skrivelse till riksdagens konstitutionsutskott. Företagarna anser att Handelsbanken systematiskt plundrar företag för att skydda sina fordringar. Företagarna anser i sin skrivelse att Handelsbanken begått ett 30-tal grova brott i samband med flera företagskonkurser.'' (not 431)
Vad är det då som gör att det är så svårt att få rätt mot en bank? Vad är det som gör att det näst intill är omöjligt att överhuvudtaget stämma en bank? Vad är det för dolda förmåner som bankerna ger domarna? Får domarna lån på samma sätt som riksbankens tjänstemän? Expressen skriver den 22 juni 2000 på ledarsidan med rubriken ''Ränteadeln'': ''Riksbanksdirektörer som styr Sveriges ränta har själva förmånliga ränteavtal, avslöjade DN i går. Till exempel betalar vice riksbankschef Villy Bergström bara 2,25 procent i ränta på sitt åttaåriga bostadslån. En privatperson som tagit ett motsvarande lån hade fått betala 7,35 procents ränta. Detta gör en skillnad på 51 000 kronor per år. En förhållandevis futtig löneförmån kan tyckas. Riksbanksdirektörer jobbar säkert mycket. Och kompetens kostar ju, som vi skrev på ledarsidan i går. Det handlar inte om pengarna, utan om ett principiellt fel: att personer som bestämmer över svenska räntan samtidigt sitter på en lönsam ränteförmån. Särskilt känsligt är det sedan riksbankens ställning gjordes mer oberoende för ett och ett halvt år sedan. För det krävdes till och med en grundlagsändring. Riksbanken har numera ett självständigt ansvar för penningpolitiken. Ingen myndighet får bestämma hur riksbanken ska besluta i frågor som rör penningpolitik. Avsikten med de nya reglerna är att ge riksbanken ett ökat oberoende. Institutionellt, funktionellt och finansiellt. Varje misstanke om att detta oberoende skulle kunna hotas är beklagligt.'' (not 432) Debatten blev enorm och vice riksbankschefen lovade att ändra de förmånliga lånen till styrelseledamöterna (men inte till övrig personal). Det är helt enkelt uppenbart att bankerna har sitt hemliga samarbete med säkerhetspolisen, ger domarna fördelaktiga lån, jobbar genom rotaryorganisationen och därigenom ''äger domstolarna och tidningarna'' som S-E-Bankens chefsjurist sade till Tryggve Karlsten. De som kräver sin rätt kallas ''rättshaverister'' och gentemot oss medborgare och omvärlden kallas det hela demokrati! __________________ Not 404. Skrivelser med bilagor till riksdagens ledamöter. En förstudie i vad en sanningskommission kan göra för Sverige som demokrati och för att det svenska rättssystemet skall börja fungera C 1999 Thorsten Sennton, Djursholm. Skriften författad, förlagd och tryckt i egen regi. Not 405. Avisen 21 mars 1998 Folke Straube: Europol ska veta allt om alla Avisen skrev i mars 1998: ''Europols viktigaste vapen blir varken snabba bilar, sofistikerad avlyssningsutrustning eller automatkarbiner - det blir datorer. I holländska Haag bygger man upp gigantiska dataregister. Med hjälp av dem ska polisen kunna analysera och kartlägga alla former av organiserad brottslighet. Den typiske ''Europolagenten'' har mer gemensamt med Bill Gates med än James Bond. Han eller hon är en dataanalytiker som sitter framför skärmen hela dagen och samkör dataregister, långt ifrån all aktivitet på fältet. Tillslag och spaning förbehålls tillsvidare de nationella polismyndigheterna. Det finns en tidsplan för hur Europols mandat ska växa. Om några år kan Europol beordra nationella poliser att starta utredningar, eller skicka ''experter'' att delta och leda polisoperationer. Europols register ska innehålla uppgifter om personer som dömts för brott, personer som misstänkts för brott, och personer som kan ''antas begå brott i framtiden''. Dessutom kommer det i samband med specialutredningar att finnas särskilda analysregister som lagrar allt som kan kopplas till ett brott eller en misstänkt brottsling. För varje person registreras allt från deras bakgrund, utlandsresor, sexuell läggning, religion till politiska åsikter.'' Not 406. Skottarns Hotell och Konferensanläggning på Gullholmen, Orusts kommun. Undertecknad har sedan 1987 investerat ett antal miljoner i verksamheten. När VD:n 1990 ville sluta flyttade vi ut till Gullholmen och drev verksamheten vidare i egen regi. Not 407. Kanger & Gummesson: Kommunistjägarna. Not 408. Skrivelser till riksdagens ledamöter. Not 409. Personalkontroll den 1 oktober 1969-30 december 1996 Rapport till regeringen av Registernämnden beslutad den 16 december 1998. Not 410. Svenska dagbladet 23 december 1998 Artikel av Elisabet Andersson med rubriken: Säpos frihet för stor vid registrering. Not 411. Bohuslänningen 23 december 1998 Artikel (FLT) av Peter Wallberg och Björn Ewenfeldt med rubriken: Inga nya Leander-fall Rapport visar att Säpos registrering strider mot grundlagen. Not 412. SÄPO och RPS slås samman under 2000. Not 413. Se not nr 135 om SÄPO. Not 414. Faktaruta om SÄPO ur artikel i Göteborgs-Posten den 18 februari 2000 med rubriken ''Frejds akt ska undersökas Säkerhetstjänstkommissionen tycker att Säpos bevakning är märklig''. Not 415. Skrivelser till riksdagens ledamöter. Not 416. Dagens Nyheter 10 maj 1998 Olagligt register förtalar oskyldiga Finansvärldens underrättelsetjänst. Det räcker att pekas ut ryktesvägen för att hamna i registret. Intrum Finans utnyttjar listan. Dagens Nyheter 11 maj 1998 Polisen utnyttjade registret Olagligt och hemligt. Högsta polisledningen använde kredituppgifter som underrättelsekälla Känd ekobrottsling skaffade egen kopia Hög chef i storbank stämplas som förbrytare. Dagens Nyheter 12 maj 1998 Bank skapade registret Tiotusentals på Nordbankens hemliga lista Lagligt om uppgifterna används internt och inte datorlagras Registrets kärna kom från Nordbanken. Dagens Nyheter 13 maj 1998 Nordbanken synas av DI (Datainspektionen) Nordbanken ska granskas Finansvärldens hemliga register Datainspektionen vill utreda om banken bryter mot lagen. Dagens Nyheter 14 maj 1998 ''Sladder med hemlig information'' ''Sladdergrupper byter hemligheter'' Svår balansgång i gråzon mellan lag och brott Dagens Nyheter 15 maj 1998 ''Släpp brottsuppgifterna fria'' Vad tycker Du om privata brottsregister? Artiklar av Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg. Not 417. Svenska Dagbladet 1 september 1998 Brev till ledarsidan/Neutralitetsdoktrinen: Socialdemokratins dubbelspel Bo Johnson Theutenberg. Not 418. Thomas Kanger & Jonas Gummesson Kommunistjägarna kapitel 18 sid 135 - 141. Not 419. Sydsvenskan 4 mars 2000 Artikel av Erik Magnusson med rubriken Säpo bör få registrera extremhögern. Not 420. 2.500 mål enligt uppgift från Stockholms Tingsrätt 1998. Not 421. Skrivelser till riksdagens ledamöter. Not 422. Insändare i Expressen 19 maj 2000 med rubriken Sanningen om Larsson och Nordbanken av Mats Lönnerblad, skribent i Finansrätt. Not 423. Kopia av förlikningsavtalet från 24 april 1992 mellan Penser och Nordbanken ingår som en del av mappen Saneringen av den svenska bankkrisen, politiska beslut och konsekvenser HGB Mediaproduktion, Linghem 2000-05-03. Not 424. Citat ur inslag i Rapport den 4 mars 1998. Not 425. Thede Palm: Några studier till T-kontorets historia s 13. Not 426. Dagens Nyheter 21 juni 2000 Knut Kainz Rognerud: Direktörer får lägre ränta. Riksbanken. Lönsam förmån för cheferna som bestämmer den svenska räntan. Not 427. Aftonbladet 22 juni 2000 Britt Peruzzi: Bankchefen backar. Not 428. Svenska Dagbladet 28 december 1998 Gunnar Lindstedt: Vid skrivbordet Jacob Palmstierna bankman. Not 429. Aftonbladet 8 april 1997 Per M Eriksson: Arga företagare går nu till attack mot bankerna. Och deras vapen är - Internet. Bankrättsföreningen pumpar ut kritik mot finansmännen på sina hemsidor. - Vi tänker rensa upp i bankträsket, säger Börje Ramsbro, 58. Not 430. Expressen 20 januari 1993 Robert Österlind: Bankerna begår brott - ostraffat. Not 431. Expressen 20 januari 1993 Robert Österlind: ''Handelsbanken plundrar företag''. Not 432. Expressen 22 juni 2000 Ledare: Ränteadeln. |
Tillbaka till Innehållsförteckning |
|
|
|
|
|
|
Hemsida |