Inlägg av Per E Samuelsson vid seminarium den 9 maj 2000 om bank- och finanskrisen

Jag är advokat och delägare i advokatfirman Silbersky HB där jag bl. a. är särskilt inriktad på att driva affärsrättsliga tvister.

Den djupa lågkonjunkturen i början på 1990-talet skapade ett mycket stort antal sådana tvister, och jag har under det förra decenniet företrätt ett antal företag och privatpersoner i sådana rättegångar.

Den karaktäristiska bakgrunden var att en eller flera kreditgivare hade beviljat företaget betydande krediter mot olika säkerheter främst panträtt i fast egendom. Företagaren och/eller hans närstående hade dessutom regelmässigt gått i borgen såsom för egen skuld för krediterna. Under lågkonjunkturen sade kreditgivarna upp krediterna i förtid och krävde omedelbar återbetalning av hela återstående kreditbelopp, förfallna låneräntor, dröjsmålsräntor mm. Uppsägningarna framkallade omedelbart obestånd i företaget, som ofta försattes i konkurs på ansökan av kreditgivaren varefter säkerheterna togs i anspråk och ofta förvärvades till låga priser av kreditgivaren eller denne närstående företag. I andra fall har det förekommit att företaget och kreditgivaren ingått "förlikning" av huvudsaklig innebörd att företagaren överlät samtliga aktier i företaget till kreditgivaren för en symbolisk summa. Efter överlåtelsen har företagaren inte längre haft någon insyn i hur krediterna hanterats. Kreditgivaren har därefter stämt företagaren och/eller hans närstående på borgensförbindelsen.

Detta har som sagt var gett upphov till många olika tvister. Rättegångar om borgen, om försättande i konkurs, om att det saknats grund för förtida uppsägning o.s.v. har kanske varit de vanligaste.

De flesta av dessa rättegångar är numera avslutade. Det är dags att överblicka och sammanfatta.

Helt klart är att nästan samtliga rättegångar har förlorats av företagen och företagarna. Kreditgivarna vann det rättsliga slaget. Nu är måhända den segern inte mycket att brösta upp sig för. De ekonomiska resurserna på företagarnas sida var näst intill obefintliga under lågkonjunkturen och de rättsfall där företagaren verkligen bjudit motstånd är fåtaliga om de

ens finns. Sanningen är att kreditgivarna vann nästan varenda rättegång på "walk over". Med det menar jag att man i rättegångarna aldrig kom att på allvar granska huruvida kreditgivarna egentligen hade rätt i sak. Förelåg verkligen rätt att säga upp krediterna i förtid? Hur gick egentligen pantrealisationen till? Detta är frågor som på det stora hela taget aldrig fick några ordentliga svar under rättegångarna.

Finns det då någon anledning att fortsätta ställa dessa frågor och hur ska de i så fall få sina svar?

Enligt min bestämda uppfattning finns det anledning anta att kreditgivarna i ett visserligen okänt men kanske stort antal fall utnyttjat situationen till att säga upp krediter som företaget egentligen hade klarat av att hantera åtminstone på lite sikt. Jag kan visserligen inte påstå att jag har några direkta belägg för sådant missbruk men jag har mina misstankar och de bottnar i följande.

Jag har, för det första, gång på gång under årens lopp kontaktats av många olika företagare som känner sig totalt överkörda av sina kreditgivare. De har lämnat i princip samma beskrivning, nämligen att kreditgivaren passade på att säga upp företagets krediter till omedelbar betalning under lågkonjunkturen med motivering att panterna i form av fast egendom hade sjunkit så mycket i värde att det fanns grund för förtida uppsägning. Samtidigt frös kreditgivaren företagets betalningsströmmar vilket i ett slag stoppade verksamheten på grund av akut likviditetskris. Kreditgivaren realiserade panten utan att företagaren fick någon insyn i hur detta gick till och företaget gick i konkurs. Företagaren krävdes på sin borgen och förlorade rättegången av brist på resurser. Det som dessa människor klagar på är främst hanteringen av panterna. De hävdar med stark emfas att denna inte kan ha gått riktigt till och kräver att kreditgivaren redovisar för sin pantvård.

I ett antal sådana fall har jag, för det andra, i rättegångrna med hjälp av de juridiska tvångsmedel som rättegångsbalken erbjuder begärt att kreditgivaren skall redovisa för sin pantvård. I inget fall har kreditgivaren gått med på detta, vilket jag tycker är egendomligt. Tyvärr är de juridiska tvångsmedlen på detta område så trubbiga att de i inget fall som jag känner till medfört att kreditgivaren ålagts att i detalj redovisa för sin pantvård.

För det tredje kan det ha funnits starka motiv för kreditgivarna att säga upp flera lån än de där det har varit befogat från juridiska utgångspunkter. Jag tänker på det politiska beslutet mitt i den djupaste lågkonjunkturen att bevilja en del av landets ledande kreditgivare stora statliga bidrag.

Man ska också hålla i minnet att det bestående resultatet av lågkonjunkturen är att mycket stora värden i form av fastigheter mm bytt ägare. Före lågkonjunkturen ägdes dessa fastigheter av ett stort antal olika företag och privatpersoner. Numera ägs de direkt eller indirekt av landets största kreditgivare. Vidare har dessa överlåtelser skett till historiskt sett mycket låga priser.

Eftersom den juridiska vägen inte har bringat någon klarhet i frågan om pantvården gått rätt till och då kreditgivarna inte frivilligt redovisar för sin pantvård gentemot de företagare som vill ha sådan redovisning återstår endast den politiska vägen för alla dessa små företagare som känner sig överkörda av sina kreditgivare. Eftersom denna situation åtminstone delvis är resultatet av det politiska beslutet att ge statsbidrag åt dessa kreditgivare är det min bestämda uppfattning att landets politiker har ett ansvar att se till att dessa kreditgivare lämnar fullständig redovisning till var och en av de företagare som vill ha sådan redovisning.

Detta är enligt min mening det enda rimliga sättet att avsluta denna långdragna fråga.

Per E Samuelson