Inlägg av Clas Wihlborg vid seminarium den 9 maj 2000 om bank- och finanskrisen

Claes Wihlborg professor i bank- och finansvetenskap, Handels- högskolan, Göteborg och Handelshögskolan i Köpenhamn

Det ligger ett stort antal frågeställningar under frågorna i rubriken. Framför allt är det nödvändigt att titta på uppgången i priserna och olika aktörers agerande före krisen innan frågorna kan besvaras. Vidare kan man fråga sig om bankerna verkligen var så "sänkta" som det har antagits. Antalet aktörer, som bidrog till krisen bör också utökas och framför allt inkludera regeringar före och under krisen såväl som bankerna. Slutligen bör listan på vad som sänktes utökas och inkludera en stor mängd små och medelstora företag. Vem eller vad sänkte dessa?

Sveriges överdrivna devalvering 1982 och en internationell högkonjunktur bidrog till att den ekonomiska aktiviteten blev hög under hela 80-talet. Under denna period avreglerades penning- och kreditmarknaderna i Sverige och mot slutet av 80-talet avskaffades valutaregleringarna. Många har skyllt krisen på avregleringarna. Dessa skulle ha skapat en kreditexpansion, som var orsaken till en "bubbla" i fastighets- och aktiepriser. Denna förklaring innebär att priserna vid slutet av 80-talet inte kunde motiveras av marknadsaktörernas förväntningar.

I själva verket krävde de höga priserna inte orimliga förväntningar med avseende på framtida värdestegring om realräntan efter skatt inte förväntades stiga. Jag vill i stället lägga en stor del av skulden på politiska händelser kring decennieskiftet.

1. Målet för inflationen sänktes drastiskt efter en lång period med inflation mellan 7 och 10 procent.



2. En uppgörelse om en genomgripande skattereform nåddes 1990.



3. Den fasta växelkursen försvarades med en nit som aldrig tidigare skådats i Sverige.

Dessa tre politiska skift kan betraktas som helt oförväntade av marknadens aktörer. De bidrog till en höjning av realräntan framför allt efter skatt.

Höjningen i avkastningskravet för fastigheter förklarar en stor del av nedgången i fastighetspriserna om höjningen betraktades som permanent. Räntehöjningen och den fasta växelkursen trots åratal av en alltför hög inflation i förhållande till omvärlden bidrog till en katastrofal utveckling för industriproduktionen i början på 90-talet.

Slutsatsen av detta resonemang är att den socialdemokratiska regeringen under slutet av 80talet och den borgerliga regeringen i början av 90-talet starkt bidrog till kriser i fastighetspriser och konjunktur.

Vem sänkte bankerna ?

Fastighetspriser och konjunkturutveckling bidrog naturligtvis till stora kreditförluster i bankerna. I så mån är regeringarna naturligtvis implikerade i bankkrisen. Banker skall emellertid kunna överleva negativa överraskningar och det är finansinspektionens roll att se till att de verkligen kan detta. Ett antal faktorer bidrog till att onödigt många banker hamnade i kris

1. Varken banker eller finansinspektionen hade utvecklat kunskap i risk-värdering, eftersom bankerna länge hade levt ett skyddat liv.




2. Även efter avregleringen betraktades bankerna som skyddade av staten. Därmed konkurrerade bankerna inte om inlåning med att vara skickliga risk-värderare. I stället rådde volym-konkurrens. "Framgång" nåddes genom att på olika sätt få en hög andel av inlåningen, som sedan skulle "placeras". Bankernas agerande var baserat på prognoser om trolig utveckling och möjligheten att utvecklingen skulle kunna förändras ganska drastiskt hade liten betydelse far bankernas agerande.





3. Så snart en bank hamnade i kris (första Sparbanken, Nordbanken) ingrep staten med hjälp. En förhållandevis välskött bank kunde inte ta marknadsandelar och förstärka sin ställning och lönsamhet genom de svaga bankernas fallisemang.





4. Finansinspektionen bidrog i viss mån men troligen inte på ett avgörande sätt. Jag syftar på att kapitaltäckningskrav hade genomförts 1989. Dessa innebar t ex att då kronan föll hösten 1992 blåstes bankernas balansräkningar upp i kronor. Bankerna behövde då öka det egna kapitalet på rent bokföringsmässiga grunder trots att devalveringen troligen stärkte deras ekonomiska situation.

När t o m SE Bankens kapitaltäckning blev kritisk ingrep staten med en garanti för bankernas samlade skulder. Därmed kunde bankerna förstärka kapitalsituationen till förhållandevis låg kostnad.

Den snabba återhämtningen i bankernas aktiepriser efter att bankgarantin införts kan ses som bevis på att garantin i själva verket var en "bail-out" av aktieägarna. En sådan garanti är inte lätt att avskaffa. Även om den formellt avskaffas lever förväntningar om en liknande "bail-out" i nästa kris kvar. Detta påverkar i sin tur attityden hos bankernas långivare, som bekymrar sig mindre om bankernas risktagande.

Bankernas höga intjäningsförmåga efter bankkrisen gör att man kan ställa sig frågan om bankgarantin var nödvändig. Utan den skulle bankernas kapitalkostnad blivit högre men det är fullt möjligt att SE Banken och Handelsbanken skulle överlevt. Utländska banker skulle troligen kommit in och tagit över en del av bankverksamheten i landet, Var bankgarantins främsta syfte att rädda det svenska ägandet av bankverksamheten snarare än att rädda banksystemet?

Politiken som gick ut på att rädda bankerna under krisen innebar först att de relativt starka svenska bankerna försvagades i förhållande till en situation då de svaga bankerna fått gå i konkurs. Därefter innebar bankgarantin att starkare utländska banker inte kunde ta över en stor del av verksamheten.

Svaga banker i kombination med höjda kapitaltäckningskrav sedan 1989 innebar sannolikt att bankerna försatte många mindre företag i konkurs helt i onödan. Kapitaltäckningskravet innebär att en bank kan föredra att försätta ett företag i konkurs för att snabbt få en del av lånet tillbaka framför att fortsätta låna ut, även om det förväntade värdet av fortsatt utlåning överstiger värdet av den omedelbara återbetalningen. Sänkta värden på fastigheter, som utgjorde säkerhet för lån, tycks ha blivit ursäkten för uppsägning av lån i stor skala. Vidare kan lån sägas upp då de skall förnyas även om låntagaren skött alla betalningar.

Vilken omfattning hade denna "onödiga" uppsägning av lån med företags- konkurser som följd? Från småföretagarhåll hävdas det att tiotusentals företag gick i konkurs på detta sätt. Jag har inte sett en vetenskaplig undersökning, som kan bekräfta detta. Frågan borde utredas för att ligga till grund för en eventuell förändring av både konkurslagstiftning och banktillsyn. Tillsammans bestämmer dessa bankernas beteende i förhållande till företag i kris och ekonomins förmåga att reorganisera och omstrukturera i kristider.

Clas Wihlborg