Då och då brukar jag få en massmail från en person, som anser att en av våra större affärsbanker försökte krossa honom när det begav sig i finanskrisen. Det senaste dök upp härom veckan.
   Jag har aldrig gjort någonting åt breven och, vad jag sett i andra medier, ingen annan heller. Förklaringen kan vara att mailmannen uppfyller flera kriterier på vad de flesta tidningsredaktioner kallar for rättshaverist.

En rättshaverist är en person som känner sig misshandlad av makthavare, myndigheter eller företag och som tillbringar en stor del av sin tid med att övertyga omgivningen (läs medierna) om att han bör få upprättelse. Rättshaveristens nästintill maniska engagemang får omvärlden (läs journalisterna) att dra öronen åt sig, vilket bara gör rättshaveristen mer manisk, och så håller det på.
   Åtskilliga är de nybakade journalistyngel som blivit uppringda av en entusiastisk "tipsare" som berättar om ett "fruktansvärt maktmissbruk", varpå journalistynglet - i tron att han stött på en ny Watergate-skandal - dränkts i papper och uppgifter. Och upprivna telefonsamtal när han gett upp i den ogenomträngliga djungeln av "bevis".

Jag hörde att en kvällstidningsredaktion kallat in en psykolog för att lära journalisterna känna igen en typisk rättshaverist. Det främsta rådet lär ha varit att lyssna efter alla som påstod sig besitta "massor av dokumentation" om någon begången oförrätt.
   En kollega här på tidningen har sitt eget trick. Enligt honom känner man igen rättshaveristen på hans rädsla för tornrum (horror vacui). De fyller alltid sina A4-ark till bristningsgränsen, ut till marginalerna med obefintligt radavstånd. Som om det effektiva utnyttjandet av pappersytan skulle göra innehållet mer sant.

Vi ekonomijournalister är exponerade för en alldeles speciell kategori rättshaverister, företagare som blivit överkörda av bankerna i 1980-talets finanskris. Åtskilliga är de företagare som fick sota för bankernas egna dåliga affärer. Några av dem har gått ihop och bildat intressegruppen Bankrättsföreningen ( som på sin webbplats har försvarstalet "Rättshaverist ? Javisst !” ).

En knölighet med rättshaverister är att de ofta har rätt. Problemet är att innan reportern hunnit fram till någon slags slutsats, är han eller hon kvävd. Av papper, siffror och text. Och av uppgifter om att fler är inblandade än just banken som "stulit" hans företag. Som Säpo, CIA eller kung Carl Gustaf.

Anders Billing
Tel 08-736 57 66
anders.billing@di.se

Copyright