Att vissa bankchefer och kredithandläggare genom okunnighet, bristfällig kreditkontroll mm haft ett sekundärt ansvar har ingen heller bestridit. Det ohållbara med Mats Lönnerblads analys är att han vill lägga det huvudsakliga ansvaret på bankerna. Jag hävdar bestämt att det är herrar Carlsson, Feldt och i viss mån fru Wibble som är dramats bovar.

Lönnerblad bemöter heller inte mina argument. Vad jag påstått är detta: Bankernas förluster hade varit små och fullt hanterbara, om staten skött stabiliseringspolitiken på ett ansvarsfullt sätt. D.v.s. om den expansiva effekten av kreditavregleringen 1985 hållits i schack med hjälp av högre räntor och en revalvering av kronan ( eller övergång till en fri, flytande växelkurs ). Och om skattereformen genomförts vid en lämpligare tidpunkt och inte fullt så ensidigt finansierats via pålagor på fastighetssektorn.

Mats Lönnerblad är nog ganska ensam om att förneka skattereformens förödande effekt på fastighetspriserna. Hans alternativa förklaring, att prisfallet berodde på en ny, teknisk förordning om hur bankerna bör värdera företag och fastigheter, måste nog underbyggas med någon liten ansats till bevisning, innan den kan tas på fullt allvar eller ens diskuteras.

Och när han talar om införande av "planekonomi" och ger bankerna skulden för 400.000 arbetslösa, så tappar Lönnerblad helt kontakten med realitetens värld. Låt oss hoppas att han har bättre på fötterna i de enskilda ärenden han och hans förening driver.

Åke Sundström