[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Övriga bankerna valde att agera mot sina kunder under krisen. Ett problem under bankkrisen var också att många banker agerade på ett okunnigt sätt. I Handelsbanken fäste man större vikt vid företagens cash-flow än de nedvärderingar som blev möjliga genom nya regler för värdering av företag och fastigheter som skedde 1991. ( FFFS 1991:10 ). Det var införande av planekonomi som gjorde att alla Sveriges fastigheter sjönk i värde med mellan 50 -70 %, och inte konsekvenserna av skattereformen 1991 !

Krisbankerna, med Gota Bank och Nordbanken i spetsen, utnyttjade denna nedvärdering för att kunna säga upp krediterna för friska företag. Fastigheterna nedvärderades således i ond tro. Syftet med dessa nedvärderingarna var att kunna säga upp krediterna och plundra företagen !

När krisbankerna i slutet av 1980-talet hade spekulerat bort sitt kapital och stod inför likvidationsplikt dolde bankerna detta genom att medge att fastigheterna såldes till allt högre priser och till oseriösa köpare. Det var således ett antal mycket stora fastighetsaffärer, som fick krisbankerna på fall !

Bankkrisens upprinnelse skedde således i november 1985 när alla kreditrestriktioner släpptes. Då sattes hela låneravinen i rullning. Därefter råkade hela kreditmarknaden i sken utan att vare sig Bankinspektionen eller Riksbanken kunde göra något åt saken.

Därför gällde det att snabbt nedvärdera fastighetsbeståndet 1991 på ett sätt som inte innebar att krisfastigheterna drog in bankerna i en olösbar likvidationssituation som de redan befann sig i. Därför skapades bl. a. "skräpkreditbolagen" Retriva och Securum. Bankerna lyckades med konststycket att få hjälp av politikerna och staten för att samla ihop alla kredittagare som man ville bli av med, och samtidigt erhålla obegränsad ekonomisk hjälp.

Vid mitt samtal med Arne Mårtensson, kom jag också in på den känsliga frågan om massuppsägningar av krediter för friska företag som skedde under bankkrisen. Mårtensson menar att "en bank alltid har möjlighet att ge blanco-krediter åt de företag man tror på, oavsett vilka statliga direktiv man blir tvingad att följa.

Arne Mårtensson medgav också att det var bankerna själva som avgjorde sina kunders framtid under bankkrisen. Enligt mitt förmenande var det detta som ledde fram till uppsägningar av krediter för 60.000 friska företag vilket skapade 400.000 arbetslösa och en statsskuld på 1.000 miljarder kronor plus ränta !