Ordförande i Bankrättsföreningen
Finsk kris påminnelse om svensk Av Mats Lönnerblad - Nya Wermlands- Tidningen, - 19 nov. 1998 VÅRDSLÖS KREDITGIVNING Medan fastighetsbolag och övriga skötsamma företag sattes i konkurs och som hela tiden skött sina betalningar, fick de som ”grädde på moset” se sina panter schablonmässigt nedvärderade med över 50 procent. Detta skedde för att bankerna i ond tro, skulle kunna ta över dessa bolag, och själva tillgodogöra sig vinsterna från försäljningen av panterna, skriver Mats Lönnerblad. Se vidare: Fredagen den 23 oktober i 1998 slöt regeringspartierna i Finland upp bakom
statsminister Paavo Lipponen (s) i det uppmärksammade fallet ”Alho-Sundqvist-gate”. Vad fallet
handlar om är den juridiska tvisten kring förre bankdirektören och partiordföranden (s) Ulf
Sundqvist som blivit dömd att betala skadestånd för ”vårdslös kreditgivning” under den
finska finanskrisen, som sammanföll med den svenska. Vilka drabbades?Vilka drabbades då av ”vårdslös kreditgivning” från krisbankerna? Enligt min mening var det framför allt fastighetsbolag och större företag. Bankernas egen likvida situation skulle genast blivit ohållbar, om man inte räddat de stora företagen. Därför blev det i huvudsak de mindre ”expansiva” medelstora skötsamma företagen, som fick överta ”Svarte Petter” för att tillsammans med den svenska allmänheten slutgiltigt betala notan, vid bl a dubblerad statsskuld perioden 1991-1994.- Från och med 1987 ville de svenska bankerna börja ren-odla sin verksamhet och satsa på storföretag i större utsträckning än tidigare, med hela världen som marknad! Detta gjordes utan att man gjorde sig underrättade om substansen i dessa bolag. Följden blev att mindre och medelstora företag fick sina krediter uppsagda och utlovade kreditlöften hölls inte längre. Uppsägningarna ökade i en sådan takt, att t o m Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) började reagera över bankernas framfart. - SAF:s ekonomiske talesman, Jan Herin, fick därför senare i uppdrag att tillsammans med en medarbetare göra en enkät om vad som höll på att hända (”revisions- enkäten”, 1990). Resultatet var så skrämmande att SAF fick order om att stoppa undersökningen i malpåse, efter det att enkäten var genomförd. Någon som helst uppföljning från Svenska Arbetsgivareföreningen till ”revi- sionsenkäten” (som fortfarande går att beställa från SAF) gjordes därför aldrig. - När sedan kraschen blev känd (1/2 1990) då krisbankerna inte längre kunde hålla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad, ökade uppsägningarna mot skötsamma företag i allt våldsammare takt, medan bankerna själva tilläts att skjuta sina kreditförluster framför sig. - Någon kontroll över bankerna hade det hittills inte funnits. Den dåvarande Bankinspektionen under Hans Löwbeers ledarskap, skötte helt enkelt inte sitt fögderi som kontrollmyndighet. - De särskilda engagemangsgranskningar som förekom mot krisbankerna påbörjades först 1993, 6 år för sent! Dessa är fortfarande sekretessbelagda. Genom att publicera dessa rapporter är det lätt att slutgiltigt bevisa, exakta tidpunkter för dessa bankers verkliga obestånd. - Därmed skulle de bankkunder som hittills inte fått några riktiga rättegångar i domstol kunna gynnas, vilket såväl regering som riksdag och domstolarna är överens om, att så icke får ske. Därför har regeringsrätten hittills sagt nej till att publicera alla regeringens ”hemligstämplade” handlingar. Editionsföreläggande i domstol beviljas inte heller. Det är inte ovanligt att bankernas jurister informerar berörda domare på plats, vilka handlingar som får frisläppas och vilka som inte får publiceras. - Men krisbankerna nöjde sig inte bara med pengarna man fick in från konkursdrabbade företag. Nordbanken lade olagligt beslag på 2 miljarder från Nobel (som jag tidigare beskrivit i Gefle Dagblad den 23/10 1998). Gota sålde olagligen under oktober 1991 ut företagssertifikat för cirka 1 miljard kronor i det egna företaget. (Se artikel i Göteborgs- Posten den 20/9 1997) - Men dessa åtgärder räckte inte heller. Redan den 30 september 1992 försattes Gota AB i konkurs på egen begäran och Nordbanken fick och erhöll sedermera 60 miljarder från staten för att täcka sina underskott från 1987 och framåt. Bröt mot reglernaFör att utvärdera kreditgivningen i allmänhet och Gota Bank i synnerhet från 1987 och framåt, räcker det med att konstatera att banken, utan några som helst påföljder, inte följde den dåvarande Bankinspektionens regler. Gota och övriga bankers kreditinstruktioner fördelade beslutanderätten över kreditgivningen mellan bankernas lokala, regionala och centrala organ utan central kontroll av den dåvarande Bankinspektionen.- På lokal nivå hade på den tiden kontorschefer och särskilt tillsatta kontorsstyrelser rätt att bevilja kreditlimiter upp till en viss nivå, som högst 4 miljoner kronor. På regionen hade regionschefen, i förening med andra befattningshavare på regionen, samt regionsstyrelsen rätt att bevilja limiter inom olika beloppsramar, högsta beloppet på regionsnivå var 25 miljoner kronor. Dessa beloppsramar bröts regelmässigt av krisbankerna utan att Bankinspektionen hade något att invända. Ingen erinranUnder 1987 och framåt begagnade sig krisbankerna mycket flitigt av ”förhandsbe- sked”. Inget av de beslut som fattades genom förhandsbesked föranledde någon som helst erinran när de efterprövades. Ett ytterligare genomgående drag i fråga om förhandsbesked är att kredit- ökningarna i de engagemang som sedermera visat sig bli krisbankernas stora pro- blemengagemang, regelmässigt beviljats genom förhandsbesked.Men i vid prövning i domstol erkänner krisbankerna inte längre att dessa förhandsbesked förekom. Skötsamma företag, som i stället för kreditlöftens beviljade, fått sina krediter uppsagda och drabbats av konkurs, får därför regelmässigt fel även i domstol, trots att de aldrig varit på obestånd. Att Jacob Palmstierna, först i år, direkt erkänner i Nya Wermlandstidningen att Nordbanken fattat ”många orättfärdiga beslut” är heller ingenting som hittills påverkat domstolarna i bankmål. Medan fastighetsbolag och övriga skötsamma företag sattes i konkurs och som hela tiden skött sina betalningar, fick de som ”grädde på moset” se sina panter schablonmässigt nedvärderade med över 50 procent. Detta skedde för att bankerna i ond tro, skulle kunna ta över dessa bolag, och själva tillgodogöra sig vinsterna från försäljningen av panterna. Seriös bedömningFör att kunna göra en bedömning av ett företag måste den baseras på en finansiell analys av bolaget, varvid bolagets ”finansiella ställning, dess soliditet samt rörelsens stabilitet skall bedömas. Denna bedömning skall självfallet göras, av antingen banken eller bankkunden, såväl vid beviljande av krediter som vid uppsägning av krediter”.Om detta inte görs är det självfallet banken som gjort sig skyldig till ” vårdslös kreditgivning” eller ”svikligt förfarande”. Vid uppsägning av krediter utan grund måste självklart också en analys göras innan åtgärder vidtas. I annat fall måste banken stå sitt kast vid såväl domstolsprövning som i sitt ansvarsförhållande mot kunderna. Att detta fortfarande inte sker vid domstolsprövning, visar att Sverige regelmässigt vare sig följer svensk lag, den europeiska bankrätten eller Europakonventionen i dessa sammanhang. |
| Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen |
|
|
|
|
|
|
Hemsida |