"Rätten till liv är viktigare än rätten till semester."

Det råder inte direkt någon brist på regler till skydd för de mänskliga rättigheterna inom EU. Medlemsstater har biträtt Europakonventionen och till och med inkorporerat texten i den nationella lagstiftningen. FN:s konventioner är tillämpliga även inom unionen.

Behövs det verkligen ytterligare artiklar? Ja, svarade EU: s stats- och regeringschefer vid toppmötet i Köln sommaren 1999. "Respekten för de grundläggande rättigheterna är en fundamental princip för Europeiska unionen och en avgörande förutsättning för dess legitimitet", sades i slutsatserna. Därför, hävdade EU:s ledare vidare, "är det nödvändigt att utarbeta en stadga med dessa rättigheter för att deras utomordentliga betydelse och räckvidd ska förankras på ett för medborgarna synligt sätt."
    Arbetet är nu klart, och i förra veckan presenterades ett utkast innehållande 53 artiklar uppdelade på sju kapitel. Stadgan ska diskuteras vid det extra toppmötet i franska Biarritz nu på fredag. Beslut väntas i Nice i december.

En av stadgans försvarare är Ulf Bernitz, professor i Europarätt vid Stockholms universitet, I en artikel i tidskriften Signum skriver han att det föreslagna dokumentet ger EU "ett mer demokratiskt drag." Han menar att det inför östutvidgningen är viktigt att man slagit fast ett starkt värn för människorätten på EU-nivå. "Inget av kandidatländerna har någon långvarig tradition bakom sig på detta område eller någon entydig rättsstatskultur."
    Hans argument är rimliga och begripliga; de är rent av tilltalande. Det kan sägas vara naturligt att EU - som är en organisation grundad på fred, frihet och demokrati - tydligt slår fast vilka rättigheter som gäller för medborgarna och vilka värden unionen grundar sig på. Det är också betydelsefullt att institutionerna får fasta regler att hålla sig till. Men, frågar man sig, betyder detta att stadgan också måste vara rättsligt bindande?
    Sverige tillhör de stater som envetet svarat nej på frågan. Nyligen bytte Frankrike fot, och även om inflytelserika stater som Tyskland alltjämt vill se ett bindande dokument, talar det mesta för att resultatet i Nice blir en politisk deklaration.
   Bernitz har svårt med den svenska linjen. Hela syftet "är ju att säkra enskildas rättsskydd i relation till EU:s institutioner och medlemsstater som tillämpar EU-rätt", skriver han. "Vill man uppnå det syftet bör naturligtvis stadgan binda Institutionerna och staterna. En rekommendation räcker inte för att skydda den enskilde när det kommer till konkreta fall."
    I formell mening har Bernitz givetvis rätt. Mot detta kan dock invändas att distinktionen mellan bindande och icke-bindande dokument inte är lika betydelsefull inom den internationella rätten som den är i nationell rättstillämpning,
    De flesta stater lever visserligen med föreställningen att juridiken är något speciellt - ingen, inte ens en diktatur, vill öppet erkänna lagbrott. Men erfarenheten säger att regeringar också känner sig styrda av politiska åtaganden. ESK-procesaen, som numera är omvandlad till den europeiska säkerhetsorganisationen Osse, är ett tydligt exempel. De i många fall detaljerade reglerna respekterades, trots att de uttryckligen endast var politiskt bindande.
    Man kan därtill hävda att få stater, allra minst EU-medlemmar, skulle acceptera en stadga om mänskliga rättigheter om de inte hade för avsikt att följa den. Deras reaktion på andras brott skulle sannolikt också bli densamma oavsett om regeln är fastslagen i en politisk avsiktsförklaring eller i en juridisk traktat. FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, som i årtionden varit ett centralt humanitärt riktmärke, är ett belysande exempel på den kraft som kan finnas även i icke-bindande texter.

Det avgörande argumentet mot att göra EU-stadgan bindande är dock att det kan bidra till att urholka rättighetsbegreppet.
    Det har länge funnits en trend att jämställa sociala och politiska rättigheter, en trend som Sverige dessvärre ivrigt påhejat. I en skrivelse för något år sedan menade regeringen (obs! beklagande) att "de ekonomiska och sociala rättigheterna i praktiken fått lägre prioritet än andra rättigheter och ibland även beskrivits som ambitioner snarare än som verkliga rättigheter."
    Den presenterade stadgan går i samma riktning. Här finns förbud mot dödsstraff, tortyr, slaveri och människohandel. Yttrande-, tanke- och religionsfrihet skyddas. Men förslaget innehåller också, i enlighet med vad regeringscheferna beställt, sociala och kulturella rättigheter. Således stadgas att äldre ska ha rätt att delta i det kulturella livet, att alla ska ha rätt till arbetsförmedling, att miljön ska skyddas och att alla ska få betald semester.
   Detta är viktiga, behjärtansvärda målsättningar. Det är saker som ett anständigt samhälle ska kunna tillgodose. Men är det grundläggande mänskliga rättigheter? Jag tycker inte det.

Jag har tidigare kallats både "gammalmodig" och "nyliberal" eftersom jag hävdat att rättigheterna inte bör jämställas och att rätten till liv är viktigare än rätten till semester. Jag anser mig inte vara någotdera.

Per Ahlin
Utrikesredaktör