[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Redan i våras intervjuade jag Finansinspektionens nuvarande generaldirektör Claes Norgren angående de nya Basel-reglerna som handlar om bankernas kapitaltäckningsgrad, på uppdrag av Finanstidningen. Artikeln blev aldrig publicerad.

Om det beror på min kritik mot de svenska bankerna för att de inte brydde sig om att följa det nuvarande Baselackordet vill jag låta vara osagt. Men till skillnad mot professor Johan Lybeck som i Dagens Industri ( DI ) den 27.9 är negativ till de nya Basel-reglerna är jag positiv. De nya Baselreglerna kommer ytterligare att stärka bankernas soliditet.

Vad som nu är viktigt, är att förhindra en upprepning av den svenska bankkrisen 1987 -1993 som gjorde att den svenska statsskulden ökade med astronomiska ettusenmiljarder kronor och gjorde att 400.000 svenska hamnade i en permanent arbetslöshetssituation.

Det var med början av 1990 ( den 1.2. ) som de nuvarande kapitaltäckningsreglerna började gälla. Dessa nya regler innebar en katastrof för de kunder som investerat i fastigheter. Fastigheternas riskvärdering skulle enligt de diskussioner som varit under 80-talet förändras internt inom bankerna så att riskklasserna dubblerades, vilket i sin tur medförde en ovanligt stor belastning på bankernas egenkapital.

Den var så stor att den gamla Sundsvallsbanken som ömsat skinn till Nordbanken och senare fusionerats med Nordbanken ( 1989 ) stod inför konkurs 1990. Nordbanken var skyldig att begära sig själv i konkurs redan den 1februari 1990, när man inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Basel-reglerna som man känt till och godkänt redan 1988, och som Sverige inte brydde sig om att följa, var i själva verket det som orsakade den svenska finanskrisen.

På grund av bankernas ca 350 miljarder i korta valutakrediter i slutet av 80-talet, som till en stor del var i fastigheter hamnade de svenska bankerna i en akut förtroendekris. Inte bara hos de utländska långivarna utan också från de kunder som uppfattar att lånen var lämnade på motsvarande tid som fastighetsinvesteringarna ( ca 30 år ).

Fastighetslånen skulle omvandlas från korta valutakrediter till långvariga hypotekslån. Men eftersom de bankägda hypoteksbolagen hade än värre problem än bankerna, för att uppnå den gällande kapitaltäckningsgraden, så fanns det inte längre några möjligheter att omvandla valutakrediterna till svenska krediter.

Den dåvarande statens egen bank, Nordbanken, hade åsidosatt kravet på att följa med i egenkapital i förhållande till balansomslutningen. Detta tvingade staten till en samhällsekonomisk dålig lösning som gjorde att man under den dåvarande bankministern Bo Lundgren valde att sätta krisbankernas kunder i konkurs, i stället för att själv begära sig i konkurs, som lagen föreskriver.

Implementeringen av de nuvarande kapitaltäckningsreglerna har vilat tungt på den dåvarande Bankinspektionens generaldirektör Hans Löwbeer som inte brydde sig om att implementera reglerna ordentligt.

Hans Löwbeer hade över huvudtaget ingen bankerfarenhet när han tillträdde som generaldirektör för den dåvarande Bankinspektionen. Därför blev också bevakningen av bankerna som den blev i slutet av 80-talet.

Det främsta skälet som Nordbanken hade till att anpassa sig till de nuvarande reglerna var att snabbt banta balansomsättningen och få en rejäl kapitalinsats. Följden blev att Sverige avstannade. Hela landet höll på att försättas i konkurs. Så här i efterhand hade man nog önskat att Nordbanken i stället fått ta ett lån hos Riksgäldskontoret på cirka 70 miljarder i stället för att sätta alla företagen på obestånd som man gjorde.