[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

”Efter terrorattacken går USA mot en ekonomisk recession som kan bli lika allvarlig som den under Kuwaitkriget 1990 – 91. Detta slår även mot Sverige”, skriver Klas Eklund, SEB:s ekonomiske talesman i Dagens Nyheter ( DN ) den 27 september.

Vad Klas Eklund inte berättar är att Sveriges ekonomiska problem är långt allvarligare än de problem som skapades i Sverige, genom terrorattacken mot World Trade Center i New York, den 11 september i år.

Den svenska krisen är självförvållad och beror på de allvarliga följderna av den svenska bankkrisen 1987 – 1993, när krediterna för 60.000 välskötta företag sades upp alldeles i onödan, och 400.000 svenskar kastades ut i permanent arbetslöshet.

Ansvaret för denna kris får tillskrivas de svenska krisbankerna som inte längre kunde uppfylla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad och politikerna som visste om vad som hade hänt, men som ändå tillät krisbankerna Gota Bank och Nordbanken att dölja sin obeståndssituation för kunderna, när bankerna i stället var skyldiga att begära sig själva i konkurs.

De svenska statsfinanserna kommer att försvagas i kölvattnet av terrorkrig, och en allt osäkrare världsekonomi, skriver Klas Eklund. Men det är inte därför de svenska statsfinanserna kommer att försvagas, som Klas Eklund påstår. Försvagningen skedde redan i samband med bankkrisen, när statskulden ökade med astronomiska ettusenmiljarder kronor.

Räntan som Sverige får betala på denna statsskuld ( som är den högsta i världen i förhållande till invånarantal ) är för närvarande cirka 70 –80 miljarder per år. Sverige har fortfarande inte betalat av ett öre på den statsskuld som den svenska bankkrisen orsakade.

Problemet är således inte att ”politikerna tappat greppet om utgifterna.” Politikerna har helt enkelt tappat greppet om den svenska företagsamheten, som krisbankerna var med och försätta i konkurs under bankkrisen. När det gäller storföretagen har mer än 45 % av börsvärdet redan flyttat utomlands. Nu flyr även de medelstora och mindre företagen från Sverige på grund av den rådande rättslösheten i landet.

Fortfarande har vare sig bankerna eller politikerna ställts till svar för vad de ställde till med under bankkrisen. Detta trots att ledningen och styrelsen för såväl Gota Bank som Nordbanken måste betraktas som personligen betalningsansvariga för att de undanhöll kunderna, att bankerna var konkursmässiga och samtidigt lät bli att försätta dem i konkurs, som lagen föreskriver.

Att regeringen fortfarande utgår från att BNP-tillväxten nästa år blir 2,4 % när Sverige nu raskt går mot nolltillväxt, måste betraktas som anmärkningsvärt. Men statsminister Göran Persson som är van att överdriva. När det gäller ekonomiska frågor skrev han ju också en bok för några år sedan om att ”Den som är satt i skuld är icke fri”, och berömde sig samtidigt av en budgetsanering, som fortfarande inte ägt rum. Statsskulden på tusen miljarder efter finanskrisen kvarstår ju som oförändrad !

Om statsminister Göran Persson vill kalla olika skattehöjningar, beslagtagandet av 245 miljarder av pensionärernas pengar, införandet av utjämningsskatten och den orättfärdiga fastighetsskatten för ”budgetsanering”, delar jag inte hans åsikt vad ordet ”sanering” betyder i dessa sammanhang.

Sanering borde betyda ökad sparsamhet med offentliga medel. Det borde också betyda att politiker och banker får ta sitt ansvar, för att de ställde till med den största krisen i Sveriges historia.

”Ringholm är således inte på väg att tappa greppet” som Klas Eklund säger i sin artikel. Socialdemokraterna har redan tappat greppet för länge sedan när man undvek att ställa bankerna och politikerna till svars för det största ekonomiska brottet i Sveriges historia !