De nya reglerna skall nu ut på remiss i den s k 10 gruppen ( som numera består av 11 länder ) och flera andra länder har också anmält sitt intresse att delta.

För att förslaget skall kunna tillämpas fullt ut i Sverige innebär att en förändrad lagstiftning kommer att bli nödvändig, som anpassas efter det EG-direktiv som följer, sedan förslaget har godkänts av Baselkommitténs medlemmar.

Vad som skiljer det nya förslaget från det gamla är en aktiv risktillsyn från tillsyningsmyndigheternas sida, för att undvika en upprepning av vad som hände under den svenska bank- och finanskrisen 1987 - 1993.

Kapitalkraven i den första s k pelaren siktar på att fastställa harmoniserade nivåer för minimikapital hos banker och kreditinstitut. Baselkommittén vill att bankerna måste hålla kapital över dessa nivåer för att kunna motstå påfrestningar liknande dem Sverige var med om under bank- och finanskrisen. I perioder med riskuppbyggnad anser man att det är särskilt viktigt att bankernas buffert är på en betryggande nivå.

Det optimala kapitalet i en bank måste värderas på en korrekt värdering av risken i portföljen. Här måste alla risker beräknas ordentligt för att bankernas inte skall äventyra sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

I kraven i den andra s k pelaren ingår att tillsyningsmyndigheten skall göra en individuell värdering av risker och kapital i företagen. Här skall också tillsyningsmyndigheten kunna intervenera och ställa krav på ökad kapitalisering eller en minskning av riskerna när så behövs.

Den tredje s k pelaren ställer ökade krav på genomlysning för att förbättra marknadsdisciplinen för de finansiella aktörerna för att bankerna skall kunna uppträda på sådant sätt att systemriskerna minimeras.

Nyheten för bankerna i det nya förslaget är att det nu är dags att skapa större riskkänslighet och större anpassbarhet än tidigare. Från nuvarande kapitaltäckningskrav på 8% vill Baselkommittén öka riskkänsligheten för bankernas kreditrisker.

Om man som nu bara mäter det nominella värdet och inte tar hänsyn till förväntade förluster så missar man samtidigt viktig information om den reella risken. Det är således tillämpningen för att mäta bankernas kapitaltäckningsgrad i Sverige, som det fortfarande är fel på. Genom att bara göra som de svenska bankerna fortfarande gör: mäta det nominella värdet och utgå från externredovisningen, har aldrig de svenska bankerna redovisat sin kapitaltäckningsgrad på ett korrekt sätt.

Nu vill Baselkommittén ta krafttag för att tillsyningsmyndigheten skall kunna ingripa på ett tidigt stadium för att förhindra att bankernas och kreditinstitutens kapitaltäckningsgrad sjunker under den legala nivån. I det nya förslaget kommer holdingbolag som äger banker också att omfattas av de nya reglerna.

Mot bakgrunden av den svenska bank- och finanskrisen innebär det nya förslaget både möjligheter och problem för bankerna när förslaget skall tillämpas i praktiken. Om förslaget blir för byråkratiskt genomfört via lagstiftning är risken att företagen som skall tillämpa Baselkommitténs nya accord år 2004 kommer att hämmas i sin fortsatta utveckling.

Det är också viktigt att den nya informationsplikten för bankerna inte får bli för oöverskådlig, eller utformas på ett sådant sätt att affärshemligheter avslöjas.

Frågeställningarna kring tidigare vidtagna åtgärder och beslut som rör saneringen av den svenska bank- och finanskrisen 1987 - 1993 är fortfarande aktuella. Vid det heldagsseminarium som ordnades så sent som den 9 maj 2000 om "saneringen av den svenska bankkrisen" fick jag ordentligt klart för mig vilka konsekvenser som följde av krisen.

Det var i samband med detta seminarium som det visade sig hur krisbankerna utnyttjade bankkrisen till att beslagta tillgångar för sina kunder i en utsträckning som aldrig tidigare förekommit i Sverige.

Med facit i handen vet vi i dag att mer än 60.000 företag fick sina krediter uppsagda i onödan vilket ledde till att 400.000 människor tvingades ut i en permanent arbetslöshet. Vid denna tidpunkt kunde Sverige redovisa 10 gånger så många konkurser som i Tyskland under samma period, samtidigt som statsskulden ökade med ofattbara 1.000 miljarder kronor.

En av metoderna som bankerna använde sig av för att öka sitt eget kapital var att säga upp bankgarantier och krediter, för att därefter försätta sina kunder i konkurs och beslagta sina kunders tillgångar.

Vad som också hände 1991 var att alla Sveriges fastigheter nedvärderades med mellan 50 -70 % under den dåvarande "bankministern" Bo Lundgren ( m ). Det skedde genom att Finansinspektionen ändrade från gällande marknadsvärderingar som gällt sedan 1930 till centralstyrda värderingar.

Kritiker hävdar att bankerna utnyttjade Finansinspektionens beslut ( FFFS 1991:10 ) om ändrade regler för värdering av panter för att säga upp krediter.

Vad som då också skedde var bildandet av så kallade "Bad - banks", till exempel Securum, Tornet, Retriva m fl, snarare handlade om nya möjligheter att bli av med oönskade krediter, än att vara bolag med rekonstruktionsmöjligheter.

När frågan om tillsyningsmyndighetens agerande kom upp i samband med seminariet kom det fram att det var ganska många som betedde sig riktigt dåligt under slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Det var få som riktigt begrep vad som skulle hända. Det är alldeles uppenbart att den svenska bankinspektionen som fanns på den tiden inte agerade som de skulle.

De grundläggande regler som vid den tidpunkten fanns för de svenska bankerna när det gäller bankernas kapitaltäckningsregler avseende Basel - accordet från 1988 och EG-direktivet från 1989 följdes aldrig av de svenska krisbankerna.

Ändå dröjde det ända tills den 11 september 1990 innan Sverige fick den första varningen från utlandet att Sverige inte följde gällande bestämmelser avseende de svenska bankernas kapitaltäckningsgrad. Den var Standard & Poor först med att varna att det svenska banksystemet höll på att kapsejsa, samtidigt som man skärpte bevakningen av det svenska banksystemet.

Trots att det redan då finns det lagkrav på hur mycket risker en bank får ta i förhållande till sitt egna kapital. Bankkrisen lärde i alla fall mig den enkla tumregeln att det finns kapitaltäckningsregler som säger att en bank skall ha 8 % i kapital i förhållande till risker.

Så här i efterhand kan vi konstatera att trots att ingen av krisbankerna under 1990 kunde uppvisa någon lagstadgad kapitaltäckningsgrad, så var det inte någon av bankerna som behövde stå till svars för sina gärningar det året genom att upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själva i konkurs, som lagen föreskriver.

Inte heller var det någon av krisbankerna som behövde informera sina kunder om att de var på obestånd trots att detta föreskrivs i både banklagen och den s k "generalklausulen"

Medan bankerna skonades under bankkrisen, sorterades i stället kunderna på samma sätt som när man sorterar sårade på en krigsförbandsplats: "Hopplösa fall, sådana som överlever  ( hos oss eller hos Specialkredit ) om de behandlas och sådan som överlever av egen kraft."

Inte nog med att bankledningen sorterade de sårade kunderna på ett cyniskt sätt utan det gavs även instruktioner hur friska kunder kunde offras för att gagna bankens intressen: "Vi kan ju släppa en del friska kunder, om det innebär att den kvarvarande portföljen blir bättre balanserad"

Efter den behandlingen som bankkunderna utsattes för under bankkrisen är nog många tacksamma att Baselkommittén äntligen gör slag i saken och nu ser till att Sverige på allvar ser till att bankerna följer det avtal som undertecknades 1988 och EG-direktivet från 1989, och dessutom arbetar aktivt med att utveckla Baselkommitténs nya förslag om kapitaltäckning.

I dag är det ju klarlagt att bankerna felaktigt sagt upp krediter i onödan och därmed medverkat till konkurser vilket den redan genomförda "revisionsenkäten" som Jan Herin och Thomas Backteman från Svenska Arbetsgivareföreningen lät genomföra 1993 visar. Därför är Baselkommitténs nya betänkande med en striktare kontroll av banker och kreditinstitut mycket välkommet.