[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Finansiella kriser är inte något modernt fenomen som endast förekommit under 1900-talet. Tvärtom har det tidigare förekommit många finansiella kriser i både Sverige och utomlands. Jag tänker på den kris som följde efter börskraschen 1929, och som präglade hela världsekonomin under 1930-talet. I Sverige förekom också en allvarlig bankkris på 20-talet där många banker gick omkull.

Skillnaden mellan tidigare svenska kriser och den senaste finanskrisen är att ingen kris har kostat tillnärmelsevis lika mycket i pengar och försvunna företag. Därför välkomnar jag den diskussion vi för, om vem som har ansvaret för finanskrisen.

Upprinnelsen till tidigare kriser har haft samma grund som den senaste bankkrisen ( 1987 - 1993 ) Den ekonomiskt förda politiken gjorde det mera lönsamt att spekulera i stället för att producera. Kontrollfunktionerna sattes ur spel. Ekonomin började utvecklas efter en kedjebrevsprincip, där det gällde att kunna kliva av i tid.

Ansvaret för att situationen uppkommer är politikernas. Men för den sakens skull går det inte att frikänna de banker och företag som utnyttjar situationen genom att spekulera från ansvar.

Såväl socialdemokraterna som facket har ju redan erkänt sitt politiska ansvar. Men att också göra politikerna ansvariga för bankernas ekonomiska skötsel är att gå för långt. Som nationalekonom, är det viktigt att kunna skilja på statens ansvar och företagens ansvar. Åke Sundström blandar ihop bägge dessa begrepp i sitt senaste inlägg.

Bankernas förluster hade varit små och försumbara, om bankerna inte hade spekulerat bort sitt kapital. Att det var den socialdemokratiska regeringen som med sin politik gjorde det möjligt för bankerna att spekulera, betyder inte att man kan frånta bankerna deras ekonomiska ansvar.

Det är riktigt att skattereformen gjorde det svårt att fortsätta att spekulera i fastigheter. Därom är vi också eniga. Men reformen i sig betydde inte att fastigheterna blev mindre värda. Reformen gjorde att bankerna tvingades värdera fastigheterna efter deras verkliga värde. Tidigare hade bankernas värderingar skett efter framtida värdestegringar. De fiktiva övervärden som bankerna tidigare hade tillämpat i samband med fastighetsvärderingar byggde på glädjekalkyler snarare än på verkliga värden.

I Finansinspektionens författningssamling återfinns föreskriften ( FFFS 1991:10 ) hur den f d bankministern Bo Lundgren bar sig åt för att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70%. Det var denna nedvärdering i kombination med bankernas uppsägningar av krediter för friska företag som gjorde att den senaste bankkrisen fick det våldsamma förlopp som den fick, och som höll på att sätta hela Sverige i konkurs.