Om företag "tiger ihjäl" dödsfall, sänder det signaler till de anställda om hur företaget ser på dem, skriver HELENA LINDSKOG, strategi- och managementkonsult.
   I arbetslivet saknas ofta riter och rutiner för att hedra bortgångna kolleger. Arbetet upptar allt större plats i våra liv. När en arbetskamrat dör, borde det inte uppmärksammas - precis som när någon slutar, går i pension eller fyller jämnt?

Häromdagen ringde en väninna som organiserar en internationell konferens. Sedan flera år tillbaka har jag själv deltagit i hennes konferensserie. Hon frågade: "Blir du chockerad, kommer det att störa, om konferensen börjar med en tyst minut? En av dem som har deltagit i alla konferenser och hållit föredrag omkom nyligen i en olycka. De flesta deltagare känner honom, om inte personligen så vet de väl vem det är"
   Konstigt nog blev jag glad inför hennes undran. Min omedelbara reaktionen var ett självklart ja. Hon kände sig mycket lättad. Någon kände som hon och vågade ge uttryck för det. Hon ville hedra en vän, personlighet och medarbetare.
   Frågan berörde många funderingar som sedan länge grott och som nu kom upp till ytan.
   Jag har flera gånger velat ge uttryck för mina känslor, visa uppskattning, säga farväl, tänka en stund på den som inte längre finns, utbyta minnen om medarbetaren som man inte längre kan fråga det ena eller det andra.

Jag är övertygad att det finns många som känner att de skulle vilja göra något, men inte vågar ta initiativet; det känns inte "legitimt".

Vi människor har mycket gemensamt med djuren, men det är också mycket som skiljer oss åt. En skillnad är att vi har riter i samband med döden, och att vi minns. Det är bättre att bli omdiskuterad, omtvistad och ihågkommen än bara glömd. Utan minnen av våra nära närmar vi oss djuren.
   Vi säger, att det är viktigare med vägen än med målet. Om livet är vägen, är målet då döden?
   Ingen vill se döden som målet. De flesta religioner betraktar döden som ett av ibland flera delmål till evig lycka eller fördömelse. Men i dag handlar religionen mest om praktiska saker i nuet. Vilka får vara präster, vem får vigas och hur ska svaga grupper hjälpas? Då blir det naturligt att också betrakta döden som främst en praktisk angelägenhet.
   Sommarteatern i Stockholm gav i år "Marmeladovs änka" efter en bifigur i Dostojevskijs "Brott och straff". Det fanns flera paralleller med vår epok, men intensiteten i att hedra och synliggöra den döde saknar jag i dag.
   I dag möter vi döden mer som en abstrakt företeelse. Den förekommer spektakulärt på film, i dataspel eller som uppblåst, selektivt utvald och säljande nyhet, ofta långt ifrån vår begreppsvärld.
   Den konkreta kontakten med döden är mer och mer reserverad för de anställda i sjuk- och åldringsvården. I resten av samhället skjuts döden undan och förträngs.
   Inte minst på arbetsplatser och i arbetslivet finns ett stort behov av riter och rutiner i samband med döden för att hedra den bortgångne. När arbetsidentiteten är så viktig, när arbetet upptar mer och mer plats i våra liv, och när man flyttar allt oftare mellan olika organisationer och arbetsplatser inom företagen, är arbetslivet viktigare även vid dödsfall.
   Det är skrämmande när man på ett födelsedagskalas får frågan från en arbetskamrat som tidigare har varit på samma avdelning:

- Det hade jag ingen aning om.

När detta händer när man jobbar på samma företag, vad händer då med den växande skara av egenföretagare eller konsulter, som inte ens finns inom en större organisation?
   Förr när alla gick i högmässan hade kyrkan en viktig roll att informera församlingen. Vem träder i dag in i kyrkans roll? Tidfattiga personer i aktiv arbetsålder läser inte självklart tidningarnas dödsannonser.
   En väninna dog nyligen i cancer. Hon hade varit borta från sin arbetsplats bara några månader innan hon dog, men man hade redan hunnit omorganisera och flytta på de flesta. Det var svårt att ens hitta någon att informera, och ännu svårare att nå dem som hon hade arbetat med under de senaste 15 åren.
   Det händer inte så ofta att döden drabbar en arbetskamrat borde det inte uppmärksammas på samma sätt som när någon slutar, går i pension eller fyller jämna år?
   Det finns även praktiska närmast företagsekonomiska aspekter som inte bör glömmas. Tidigare hade vi ett ganska begränsat antal personer i våra nätverk.   Förr var vi mindre rörliga och informationen spreds genom direktkontakter. Nu är våra nätverk omfattande, vittförgrenade och en del av värt värde på arbetsmarknaden. Då blir det nödvändigt att sprida information om någons bortgång, exempelvis genom företagens Intranet.

Om företagen aldrig informerar, och mer eller mindre tiger om dödsfall, ger det negativa signaler till andra anställda. De uppmärksammas enbart så länge de ger avkastning och direkt nytta och är intressanta För framtiden, annars är det som om de anställda inte har existerat.

Det borde därför ligga i företagens intresse att också i arbetslivet minnas, samtala om och hedra den kollega som har gått bort.

Copyright

Styrelsen
Bankrättsföreningen