Redan några timmar efter Ivar Kreuger plötsliga frånfälle lördagen den 12 mars 1932 trummande Dagens Nyheter ut lögnen om att Ivar Kreuger skjutit sig efter ett nervöst sammanbrott. Detta genom att sprida en löpsedel med nedanstående text:

Dagen därpå utkom Dagens Nyheter med en förstasida som dominerades av en bevisligen osannfärdig historia 

refererande till ett - enligt tidningen - efterlämnat och på engelska avfattat "avskedsbrev" ställt till godevännen och närmaste medarbetaren Krister Littorin. Enligt detta brev skall Ivar Kreuger ha skrivit att "hans läkare i Amerika enträget förklarat för honom att han för att skona sina nerver måste dra sig tillbaka från alla affärer". Han skriver vidare, förklarar Dagens Nyheter, att han är "fullkomligt uttröttad och inte längre vuxen de svårigheter som krisen fört med sig". Härefter följer ett direktcitat ur brevet lydande:

Det är dessa fyra ord - enligt Dagens Nyheter hämtade från ett av Ivar Kreuger efterlämnat avskedsbrev - som bildar utgångspunkt för - vågar jag göra gällande - presshistoriens största och skamligaste förtalskampanj. "Nervöst sammanbrott" blir sedan de ord som via förstasidor och radiokommunikéer sprids runt jordklotet.

Sant är att Ivar Kreuger hade skrivit ett meddelande - dessutom avfattat på engelska - till Krister Littorin med vilken Ivar Kreuger dagen innan suttit i möte. Detta meddelande lyder:

"l have made such a mess of things that I believe this to be the most satisfactory solution for everybody concerned. Please, take care of these two letters also see that two letters which were sent a couple of days ägo by Jordahl to me at 5, Avenue Victor Emanuel are returned to Jordahl. The letters were sent by Majestic - Goodbye now and thanks.lK."(1)

Detta är således lydelsen på det "avskedsbrev"- bland annat återgivet i Lars-Erik Thunholms bok "Ivar Kreuger" (Fischer & Co, 1995) - enligt vilket Ivar Kreuger skulle ha påtalat, att "hans läkare i Amerika enträget förklarat för honom att han för att skona sina nerver måste dra sig tillbaka från alla affärer" och i vilket brev han även uttryckligen skall ha skrivit: "Jag orkar inte mer."

Det är häpnadsväckande att det bland journalister, historiker och andra som ägnat sina mödor åt att "söka & berätta sanningen" om Ivar Kreugers öde knappast tycks ha funnits en enda med tillräcklig Sherlock Holmes-instinkt för att klart se & uttala: "Detta stämmer ju inte! Här finns minst en hund begraven." Men så kan det naturligtvis heller inte förhålla sig. De rimligen inte så få, för vilka misstämningen mellan DN:s brevreferat - ett referat som låg till grund för hela den efterföljande kampanjen om Ivar Kreugers påstådda nervsammanbrott - och den faktiska lydelsen i Ivar Kreugers meddelande till sin vän och medarbetare Krister Littorin, har inte bara saknat viljan och/eller modet att "göra affär" av denna helt uppenbara misstämning. I många fall gäller mer än så. "Intresset ljuger inte", heter det. Till detta kommer att det intresset uttalar inte så sällan visar sig vara en stor lögn - ju starkare intresset är, desto större. Och så har vi detta med fegheten och allt ont den är mäktig, om vilket Montaigne skriver på något ställe: "La cpurdise est la mére de la cruauté" [Fegheten är grymhetens moder].

Så här måste det - lite ungefärligen -hänga ihop:

Dagen innan Ivar Kreuger mördades av -som vi numera vet - Leon Birthschansky hade Kreuger haft ett flertal möten med bland andra Krister Littorin. Kreuger hade ju just återkommit från New York och det fanns en lång rad ärenden att behandla. Enligt - vilket i sammanhanget bör påpekas - samstämmiga uppgifter hade Kreuger under denna mötesintensiva dag "varit sig lik", varvid måste avses samlad, effektiv och beslutsfähig.

I något av de ärenden som behandlades tycks dock Ivar Kreuger blandat ihop saker och ting (= "made a mess ofthings") men efterpå funnit en lösning, som han bedömt som en "satisfactory solutior ifor everybody concerned". Vad som skall ha varit denna för berörda godtagbara lösning måste ha framgått av den eller de handlingar, som meddelandet till Littorin var en missiv till men handlingar som sedan försvann - dvs som Birthschansky tog med sig.

Birthschansky kunde rimligen inte ha förutsett, att han på Kreugers arbetsbord skulle finna ett av Ivar Kreugeregenhändigt skrivet meddelande, som skulle kunna träda i tjänst för det förfalskade avskedsbrev, som Birthschansky hade med sig och som hade just det innehåll som Dagens Nyheter sedan refererade. I hastigt mod tog Birthschansky beslutet, att det var säkrare att låta missivbrevet (som ju var äkta) få fungera som "avskedsbrev". Formuleringen "made a mess of things" kunde ju "få räcka" som "förklaring" - dvs förutsatt att den eller de handlingar som meddelandet åsyftade "försvann".

Vad Birthschansky inte hade klart för sig var, att det förfalskade "avskedsbrev" han hade med sig och som han enligt den uppgjorda planen skulle ha lämnat efter sig var vad gäller sitt mer detaljerade innehåll en viktig komponent i mordkomplotten - den komponent som skulle utgöra själva avstampet för den press- och förtalskampanj, genom vilken även Ivar Kreugers namn och minne skulle besudlas. Det handlade ju inte bara om ett mord i ordets fysiska mening. Det handlade också om ett karaktärsmord. Men detta hade Birthschansky - som ju bara var lejd för att genomföra det fysiska mordet - inte blivit invigd i.

Med rimligt kritiska (och oberoende) journalister för att inte tala om myndighetspersoner hade denna Birtschanskys "improvisation" fått för komplotten katastrofala följder. Sannolikt utan att ens känna till Birthschanskys improvisation fullföjdes emellertid planen i de delar, som gällde uppstarten av Dagens Nyheters och sedan via världens alla medier spridda kampanj. Ett telegram skickades morddagen kl 19.40 från Dagens Nyheters huvudredaktion i Stockholm till tidningens korrespondent i Paris Nils Widstrand med instruktion att "intervjua generalkonsul Sachs som är i Paris" och Sachs (Josef Sachs) var uppenbarligen väl informerad om innehållet i det "avskedsbrev", som Birthschansky hade med sig och enligt den uppgjorda planen skulle ha lämnat efter sig men som han i hastigt mod beslöt låta ersättas av det "äkta" meddelande han hittade på Kreugers arbetsbord och som - enligt hans bedömning - kunde fylla samma funktion som det brev han hade fått för att lämna efter sig.

Det blev nu viktigt att inte någonstans återge formuleringarna i det brev - det jag kallar "missivbrevet" - som Ivar Kreuger skrivit och "lämnade efter sig" (2) utan trumma på med innehållet i det brev ingen då eller senare sett och som helt säkert - när Birthschanskys improvisation uppenbarades - förstördes. Men tänk om det skulle finnas en kopia eller något annat, som plötsligt "avslöjar" existensen av det brev, vars innehåll Josef Sachs kunde relatera för Nils Widstrand och som kom att utgöra själva "grunddokumentet" för Dagens Nyheters kampanj om att Ivar Kreuger tagit sitt liv efter ett nervsammanbrott...?

Säkert finns det nu ett antal förnumstiga chefredaktörer, som anser sig mena - eller snarare måsta mena - att detta DSM nu skriver ju bara är som så mycket annat kring Ivar Kreuger "spekulationer", "ännu en teori" etc. Till dessa vill jag replikera, att de, som inte lyckats uppfatta/genomskåda - ställt mot det brev/meddelande som faktiskt efterlämnades - det orimliga i vad Dagens Nyheter skriver på sin första sida den 13 mars 1932 och som sedan hamrades in som "sanningen" om hur Ivar Kreuger slutade sina dagar och som inte ens med det vi i dag vet har kurage att kunna fördöma Dagens Nyheters rapportering som en uppenbar falsifiering, inte bara dömer ut sig själva utan skadar genom sin halsstarrighet tilltron till det fria och oberoende ordet.

Upp till bevis, herrar Berner, Gerdin, Thorsell m fl!

Det är inte bara regering, UD och SÄPO som håller sig med arkiv. Det gör också tidningar som Dagens Nyheter.

Inte så sällan kräver media "papperen på bordet" - ofta dock först när någon

känslig av Myndighets-Sverige mörklagd fråga hunnit "mogna", varmed inte så sällan skall menas, att de mörkläggande krafterna gått i pension eller rentav hunnit avlida och kravet på "papperen på bordet" inte riskerar att leda till riskfylld frontalkrock med de som i dag makten haver. Fallet Raoul Wallenberg är ett exempel på detta. Fallet Estonia är sä sakteliga på väg att bli ett annat. Fallet Kreuger - den största mörkläggnings-och desinformationsaffärerna någonsin - borde bli det.

En god och intressant början för att släppa in i varje fall halvofficiellt ljus i Fallet Kreuger vore, att Publicstklubben tog initiativ till en visavi strukturintressen oberoende utredning om Dagens Nyheters roll i den desinformationskampanj tidningen inledde redan timmarna efter Ivar Kreugers död och hur denna kampanj sedan kom att påverka historieskrivningen. Vad säger PK;s ordförande Jan Guillou?

Jan Gillberg

(1} Det har dragits stora växlar på att Ivar Kreuger avslutar detta meddelande med orden 'Goodbye now and thanks!' Men så lär han ha gjort många gånger - kanske många tusen gånger - när han skickat kortare brev och meddelanden där han samtidigt bett någon medarbetare om att få det ena eller andra uträttat. Dessutom skulle Ivar Kreuger påföljande dag - således på söndagen -bege sig till Berlin. Detta att - som skett - upphöja detta meddelande till ett avskedsbrev" ställt till den mångårige nära vännen Krister Littorin - dessutom inte undertecknat med "Ivar" utan med initialerna "IK"-borde rest kraftiga invändningar från var och en med en någotsånär skarpt granskande blick. Men det man inte vill se - eller har starkt intresse av att inte se - finns det hos många en benägenhet att heller inte se.

(2) Detta var något som långt om länge heller inte skedde. En Intressant deluppgift i forskningen om mordet av Ivar Kreuger är när och i vilket sammanhang den exakta lydelsen av det efterlämnade meddelandet till Krister Littorin blev publicerat! Så småningom - bland annat i litteraturen - återges brevet men då först sedan den från DN-rapporteringen den 13 mars emanerande "informationsstormen" hunnit dra fram och "befästa" vad som sedan i decennier kommit att gälla som den officiellt erkända "historien".

Prenumerera på DSM för år 2001 (=6 nummer)
till en kostnad av 300 kronor.

Som ny prenumerant erhåller Du
Lars-Jonas Ångströms tidigare i år utkomna bok
"Kreuger - Mordet" som gratispremie.
Sätt in avgiften 300 kronor på DSM:s pg 8 83 03-3

Lösnummer finns att köpa på Hedengrens Bokhandel i Stockholm och i PRESSTOPP-butiker

DSM´s nisch är
"Att säga det som sällan sägs
men som borde sägas...
behöver sägas"