[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Med bästa vilja i världen kan inte sägas att detta skedde under bankkrisen när fastigheterna enligt dekret från Finansinspektionen ( FFFS 1991: 10 ) och regeringen nedvärderades med mellan 50 - 70 %, bara för att krisbankerna lättare skulle kunna säga upp krediterna för skötsamma företagare och beslagta alla deras tillgångar.

Svårigheterna för den enskilde medborgaren i dessa fall ligger i att beivra felaktiga politiska beslut, och olaglig ämbetsutövning. Eftersom tjänstemannaansvaret avskaffades redan 1975 och politikerna tillåts att döma sig själva, via regeringens eget Konstitutionsutskott, ( KU ) där de flesta frias från straffansvar vilka olagliga handlingar som än begåtts.

Det är inte många politiska ansvariga eller ämbetsman inom Finansdepartementet eller Finansinspektionen som ställs till ansvar i Sverige för felaktiga och olagliga beslut, vilka konsekvenser det än fått för den enskilde medborgaren.

Följaktligen har heller ingenting skett från regeringens sida för att rätta till de misstag som skedde under bankkrisen och betala skadestånd till alla de fastighetsägare som fick sina fastigheter felaktigt beslagtagna av krisbankerna under bankkrisen.

Att det som skedde står i direkt strid med äganderättens bestämmelser i Europakonventionen är uppenbart. Men svårigheterna består i att beivra vad som skett, eftersom politikerna fortfarande tio år efter bankkrisen anser att det som skedde var rätt och riktigt, på samma sätt som med de felaktigt utdebiterade skattetilläggen som kunnat pågå under 30 år innan någon reagerat !

Justitiedepartementets och den svenska regeringens syn på rättsskyddsprincipen, och vilka rättigheter den enskilde individen har mot staten, speglas i två nyligen avkunnade domar mot Sverige i Europadomstolen ( 34619/97 och 36085/97 ) som drivits av advokaten Jan Thörnhammar på uppdrag av Skattebetalarnas Förening. Målen har drivits ända upp i Europadomstolen som nyligen avgjorde målen ( 23.7.2002 )

Bägge domarna underkänner en del av den svenska lagstiftningen som gällt i Sverige sedan 1970, och som medfört att såväl företagare som privatpersoner felaktigt blivit dömda av Skattemyndigheten att betala skattetillägg under dryga 30 år, trots att de olika skatteärendena inte hunnit avgöras i domstol.

I sin dom slår Europadomstolen i Strasbourg fast att skattetillägget är ett straff, och inte bara "en administrativ avgift" som den svenska staten hela tiden försökt hävda i de segslitna domstolsförhandlingarna, som pågått under mer än fem år, bara i Europadomstolen ! Under den tiden har den svenska staten och dess ombud gjort allt för att försöka rättfärdiga statens olagliga agerande mot sina medborgare, som ostraffat fått pågå under mer än tre decennier !

Den fråga som jag ställer mig är om inte också EG-domstolen i Luxemburg också borde ha granskat den svenska skattemyndighetens rätt att utfärda skattetillägg, eftersom den är oförenlig med EG-rätten. EG-domstolen skulle i så fall ha fått studera den s k rättsskyddsprincipen, som har sin grund i artikel 5 i Romfördraget.

Käranden i de aktuella målen är taxiföraren Velimir Janosevec och Västberga Taxi AB. Janosevec beskylldes av Skattemyndigheterna för att ha lämnat oriktiga uppgifter i sin deklaration. Han tvingades därför både betala tillkommande skatter och avgifter plus skattetillägg. Beslutet överklagades till länsrätten, men innan klagomålen hunnit behandlats i rätten försattes Janosevic i konkurs, vilket märkbart försvårade hans möjligheter att försvara sig.

På samma sätt som staten använder sig av skattetilläggen som straff, använde sig bankerna av konkursinstrumentet under den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) genom att beslagta alla egendomar från sina kunder, och därefter försätta sina kunder i konkurs, innan de hade någon möjlighet att försvara sig i domstol.

Konkurserna vann därefter laga kraft. I och med konkurserna upphörde företagen som juridiska personer och företagsägarna hade inte längre samma möjligheter att försvara sig, mot alla de orättfärdiga besluten, som hade fattats av bankerna och domstolarna i förening !

Europadomstolen konstaterar i sina domar mot skattetilläggen att de svenska reglerna där skattemyndigheten utdelar straff, innan fallen hunnit avgöras i domstol tillsammans med de mycket långa handläggningstiderna, utgör en klar kränkning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Artikeln stadgar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Konventionen har undertecknats av alla Europarådets medlemsstater.

Sverige ratificerade konventionen redan den 11 januari 1952, men har avsiktligt dröjt med att inkorporera Europakonventionen fram till 1995 ( ! ) då Sveriges till slut tvingades att skriva in Europakonventionen i den svenska lagstiftningen, i samband med inträdet i den europeiska unionen.

På samma sätt som med skattetilläggen straffades många företagare när bankerna sade upp krediter under bankkrisen under hänvisning till att "säkerheterna hade försämrats" för att sedan lägga beslag på alla tillgångar genom konkursansökan, innan bankkunderna hade fått sin sak rättsligt prövad i domstol.

Eftersom Sverige skrivit på Europakonventionen måste de svenska myndigheterna rätta sig efter beslutet. Vägrar de kommer de att ställas inför Europarådets exekutivkommitté. Men det är inte bara i bankmål och skattemål som både domstolar och myndigheter agerar felaktigt !

Sveriges grundläggande avsteg mot rättsstaten består också av uppenbarhetsrekvisitet i regeringsformen ( RF 11:14 ), skadeståndslagen 3:2 samt den allmänna tillämpningen av Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( Europakonventionen ) med tilläggsprotokoll genom RF 2:23 och lag 1994:1219 samt Sveriges ifrågasättande av EG-domstolen konstitutionella kontrollmakt och tolkningsföreträde till EG-rätten med stöd av RF 10:5.

Därför bör Justitiedepartementet genast se över den svenska lagstiftningen i dessa delar, samtidigt som han ser till att felaktigt utdebiterade skatteillägg återbetalas. Regeringen bör också sätta sig in i hur bankkunderna behandlades under den svenska bankkrisen, och på regeringens vägnar be om ursäkt för vad som skedde.

Det skedda kan inte göras ogjort, med alla de tragedier i form av olika trakasserier och självmord som skett på grund av felaktig myndighetsutövning under mer än 30 år, och felaktiga beslut av svenska domstolar under bankkrisen. Men den tillträdande regeringen bör genast tala om hur han tänker agera för att kompensera de drabbade.

Det kan inte vara rimligt att Sverige som påstår sig vara ett rättssamhälle kan behandla sina medborgare på det viset som skedde under bankkrisen ( 1987 - 1993 ) och som fått pågå under trettio år, när det gäller utdebiteringen av de olagliga skattetilläggen och under tio år när det gäller den felaktiga nedvärderingen av hela Sveriges fastighetsbestånd.