[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Under det senaste århundradet har dessa plundringar fortsatt, men under helt andra former. Nu är det bankerna och staten som tillåts plundra svenska medborgarna som det passar, utan att någon orkar eller tillåts reagera tillräckligt starkt för att kunna stärka egendomsskyddet i Sverige.

Om vår tids största plundringståg har jag redan skrivit en bok ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003) där jag dels berättar hur senaste århundrades två ledande svenska finansmän bestals på sina tillgångar. Det handlar om finansmännen Ivar Krueger och Erik Penser som bägge bestals av bankerna. Det gäller också de ca 60.000 andra företagare som orättmätigt fick sina alla sina bolag och tillgångar beslagtagna av bankerna under den svenska bankkrisen 1987 - 1993.

I dag vet alla, att Ivar Kreuger först mördades för att inte kunna erbjuda något rättsligt motstånd. Efter mordet kunde de svenska bankerna helt obehindrat kunde lägga beslag på alla Ivar Kreugers tillgångar för en spottstyver. Händelserna efter Ivar Kreugers död lördagen den 12 mars 1932 avslutades den 30 maj 1941, har hittills inte ägnats någon egentlig granskning i alla forskningsinstanser och andra former av skriverier kring Ingvar Kreuger och Kreugergruppen.

Den första riktiga granskningen kring konkursen sker därför först av Fil doktor Sven Olof Arlebäck i boken: Kreugerkraschen Storbankernas verk (Wallgårds Förlag, 2000), sedan hemligstämplingen äntligen upphört. Boken är en svidande uppgörelse med både bankerna och den svenska staten som hindrar en ordentlig utredning kring Kreugerkonkursen.

Orsaken är att svenska staten hemligstämplade alla handlingar så att det inte skulle kunna bli något rättsligt efterspel för alla som förlorade sina tillgångar i Kreugerkonkursen. Till förfång för alla aktieägare i både Sverige och utomlands, och för Ivar Kreugers släktingar som samtidigt på olika sätt också drabbades ekonomiskt av bankernas bannbulla.

Under hela nittonhundratalet har det har varit alltför lätt att lägga beslag på bankkundernas tillgångar. Bankerna har vunnit nästan alla mål som blev följden av den svenska bankkrisen. När krisen var som värst fanns det cirka 2.000 mål mot Nordea (gamla Nordbanken) bara i Stockholms tingsrätt.

I rätten har bankerna kunnat ljuga, vittna falskt och förfalska dokument utan att det blivit några som helst rättsliga efterföljder. Det fick bland Bo Jonsson från Åkersberga erfara där fordringsförhållandet blev fastställt av domstolen på grund av oriktiga uppgifter.

När han blev varse vad som hänt och begärde resning i Högsta domstolen (HD) beviljades aldrig resningsansökan i målet T 1348-98 trots att det framkommit att långivaren vunnit på falska premisser och förfalskat det viktigaste dokumentet i målet.

Under denna period hände det också att bankerna träffade uppgörelse med nya ägare till kundernas företag, medan ägarna fortfarande drev bolagen.

Det var vad som hände ägaren och grundaren till det synnerligen framgångsrika världsföretaget System 3R, som startades av Börje Ramsbro. Bankerna lät sig luras av klippare, vilka stal företaget från ägaren genom komplicerade och hemliga avtal.

Medan Börje Ramsbro har träffat förlikning med bankerna så har de som stal hans förtag ännu icke kompenserat honom för den förlorade egendomen.

Klipparna sålde företaget vidare för ca 300 miljoner kronor, medan Ramsbro under hot om konkurs tvingades bort från företaget utan att ens erhålla en (1) krona.

Nu börjar även Europadomstolen reagera på de olika sätt som Sverige med hjälp av svenska domstolar kränker äganderätten. Senaste domen mot Sverige skedde så sent som den 24 juni 2003 (Case of Allard v. Sweden, Application no. 35179/97) I målet framkommer att domstolen tillåter rivningen av en fastighet trots att innehavaren av fastigheten i själva verket disponerar tomten som fastigheten står på. Rivningen godkändes av domstolen innan man hunnit fastställa vem som ägde tomten.

När regeringskansliet tvingas svara inför Europadomstolen ljuger man genom att påstå att fastigheten inte är innehavarens riktiga bostadsadress, som om detta nu skulle kunna vara en förmildrande omständighet. Man utlämnar också de riktiga omständigheterna i målet i hopp om att rättsfrågorna inte skall komma upp, vilket det naturligtvis ändå gör.

Eftersom Sverige förlorat målet tvingas nu både tingsrätt, hovrätt och HD stå för nesan och vanäran att inte ens bry sig om att följa de grundläggande rättsregler som är en absolut förutsättning för all rättsutövning.

Även bolaget Yggdrasil och Erik Penser som bestals på sina tillgångar har nu överklagat ärendet till Europadomstolen. Trots närmare tio år av rättsliga processer erhöll bolaget aldrig någon ”riktig rättegång” i Sverige.

Även affärsmannen Lars Rey har överklagat sitt mål mot banken sedan banken inte fullföljt sina åtaganden mot makarna Rey under bankkrisen. Makarna Rey fick heller aldrig någon ”rättvis rättegång” i enlighet med artikel 6. Inte heller fick makarna tillgång till domstol under en rimlig tid som stipuleras i Europakonventionens bestämmelser.

Vad Sverige behöver i dag är politiker av Magnus Ladulås karaktär som både kan upprätthålla friden och den säkerställa den ekonomiska friheten i landet och genom att se till att inte äganderätten kränks.

För trots allt är det mycket svårare att erhålla prövningstillstånd i Europadomstolen än i HD. Det vore också för mycket begärt att de utländska domstolarna i Luxemburg (EG-domstolen) och Strasbourg (Europadomstolen) skall svara för att den svenska rättsordningen upprätthålls, i alla ekonomiska mål av betydelse som för närvarande sker.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen