[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Att opinionsbildning och debatt skall utgöra demokratins livsluft är det väl ingen som ifrågasätter. I dag är det många som upplever att debattutrymmet blivit trängre, trots att den nya regeringsformen från 1975, som också bygger på en friare åsiktsbildning.

Den som inte ”tjuter med ulvarna” har svårt att få sin avvikande stämma hörd i massmedia och annan debatt eller blir ”nedskälld” på ett kränkande sätt som inte vittnar om någon respekt för den fria åsiktsbildningen. Eller också tillåts bara en grupp att debattera sinsemellan utan att någon utanförstående tillåts delta i debatten.

Sådant var debattklimatet i Sverige redan under 1970-talet, vilket framgår av den lilla skriften ”Försvara Din frihet” (Medborgarrättsrörelsen 1976) som jag ofta refererar till i mitt skrivande. Så är fortfarande dagens svenska debattklimat, vilket alltför tydligt sätt framgår i två av Stockholms största morgontidningar, Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet. (SvD) Bägge tidningarna tillåter avvikande synpunkter på tidningens webbsida, medan man är njugga för mothugg i papperstidningen, som inte framförs av s k experter eller ”betydelsfulla” politiker.

På respektive tidnings webbsida, har SvD en öppen attityd, och har hittills underlåtit att censurera inläggen, medan DN:s journalister både censurerar och tillåter sig att stryka obekväma inlägg på DN:s webbsida, vilket inte bådar gott för denna tidnings öppenhet i framtiden. I ingen av dessa tidningar får läsarna välja debattämnen. Tidigare tilläts SvD:s läsare att själva välja ämnen. Men sedan en tid tillbaka förbehåller sig även denna tidnings journalister denna rätt.

Det tydligaste exemplet på hur tidningarnas debattredaktörer hanterar inkommet material framgår av 2003 års största debatt, som handlar om domstolsväsendet. DN:s debattredaktör Mats Bergstrand anser inte att denna debatt är viktig, och har hittills under hösten 2003 inte släppt fram en enda debattör i detta viktiga ämne, trots många inskickade bidragen. Medan debattredaktören Sune Olofson i SvD, hittills bara släppt fram den ena parten i denna debatt. Dvs domarna själva.

Vad är det då debatten handlar om ? Den handlar om att det svenska rättsväsendet inte längre fungerar ! Vilket inte bara berör domarna själva, utan också allmänheten och de organisationer som företräder allmänheten i dessa frågor. Bland annat de bägge idéella organisationerna Bankrättsföreningen och Medborgarrättsrörelsen som jag själv arbetar för.

Att det svenska rättsväsendet inte längre fungerar är något som jag själv under de senaste fem åren påstått i flera hundra artiklar i både dags - och fackpress och i en bok ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003) När nu domarna själva äntligen erkänner att jag har rätt i sak, tillåts jag inte längre bemöta domarnas egna inlägg i vare sig DN:s pappersversion eller i SvD. Vad domarna gör är att i princip bara skylla alla sina egna tillkortakommanden, på att de ekonomiska resurserna är otillräckliga.

Höstens hittillsvarande debatt om den svenska rättsstaten uppfattar jag som patetisk. ”Rädda våra domstolar”, bönar hovrättslagmannen Per Eriksson under Brännpunkt i SvD den 27.8. 2003. ”Rättsväsendet blöder”, erkänner hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt under Brännpunkt i SvD den 1.9. 2003 ”Rättsväsendet slösas bort” bekräftar 28 namngiva lagmän i SvD den 5.9.2003. ”Så formas rättsväsendet” och skriver kammarrättspresident Hans- Jörgen Andersson och lagmannen Sigurd Heuman i SvD den 17.9.2003. Hovrättslagmannen Håkan Laven avslutar debatten i SvD: pappers tidning, utan att någon utanför domarkåren tillåtits att inkomma med ett genmäle med deras önskan att ”Domstolsfrågan måste bli mer politisk”.

Såsom debatten förekommer i DN Debatt och SvD Brännpunkt fungerar den tendensfyllda opinionsbildningen för närvarande i dagens Sverige.

Det råder i dag i mycket vida medborgarkretsar också en bestämd mening att radio och TV-monopolet i stor utsträckning inte hävdar de grundläggande demokratiska värdena utan fortlöpande tillkännager starka sympatier för vänsterdiktaturer världen över och för diktaturinställda vänsterrörelser i Sverige och för en icke oväsentlig indirekt propaganda mot vår demokratiska samhällsform.

Det anses också att den föreskrivna balansen mellan olika åsikter och intressen är svårt åsidosatt, både när det gäller monopolets egen programuppläggning och när det gäller hinder som monopolet reser för oliktänkande eller angripna att komma till tals. Granskningsnämnden som har en viss övervakande funktion, har visat sig ur stånd att bemästra snedvridningen.

Press och litteratur har alltid varit ur demokratisk synpunkt oumbärliga men problemfyllda redskap i opinionens tjänst. Problemen har ökat starkt under senare decennier, framför allt därför att utgivningen av tryckta alster kräver alltmer betydande ekonomiska resurser.

Ägarna av dessa får därmed en lätt orättvis stark röst i samhällsdebatten och indirekta censurmöjligheter mot oliktänkande, som det enligt min bestämda uppfattning med alla medel borde bekämpas !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen