Under såväl den första finanskrisen i samband med Kreugerkraschen 1932, som under den andra krisen när storbankernas själva var på obestånd (1987-1993) har de svenska bankerna använt sig av okritiska media, för att desinformera om vad som verkligen hände.
   I bägge fallen lyckades bankerna först med sitt uppsåt, för att sedan bli avslöjade.
   I samband med Kreugerkraschen tog avslöjandet 68 år eftersom regeringen hemlighöll allt som hände i samband med Kreugerkraschen, för att dölja sin egen inblandning i krisen och för att skydda bankerna.
   Därför kunde de svenska storbankerna själva tillgodogöra sig Ivar Kreugers tillgångar utan att någon vågade protestera. I det andra fallet lyckades krisbankerna med bedriften att skylla hela bankkrisen på sina kunder och på sin egen personal. Trots att hemligstämplingen över denna kris fortfarande föreligger, har bankernas motiv och desinformation kunnat avslöjas redan efter 10 år.

Att det denna gång i själva verket var bankerna som var på obestånd och inte bankernas kunder har jag redan hunnit beskriva i åtskilliga artiklar i både dags- och fackpress. Detta berodde på att bankerna redan den 1 februari 1990 inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.
   Att begära in engagemangsspecifikation för att ordentligt kunna fastställa tillgångar och skulder är självklart vid utredningar kring befarat obestånd. Detta skedde aldrig ordentligt i samband med Kreugerkraschen 1932, som var den största enskilda ekonomiska krasch som drabbat det moderna Sverige fram till denna tidpunkt, skriver Sven Olof Arlebäck i sin nyutkomna bok om Kruegerkraschen. (Wallgårds förlag 2000)
   Det skedde heller inte 1990 när krisbankerna själva skulle upprätta kontrollbalansräkning för att sedan begära sig själva i konkurs. Bankerna har hittills inte lämnat någon riktigt information överhuvudtaget av vad som verkligen hände, under den senaste krisen.
   Att någon ordentlig kontrollbalansräkning aldrig upprättades i samband med Kreugerkraschen beror enligt Arlebäck på att storbankerna redan från början bestämt sig för att "dela på rovet" och mot deras maktposition fanns efter Ivar Kreugers död ingen reell motpol.
   Förlorarna blev därför vid denna tidpunkt Ivar Kreugers familj och alla småsparare som drabbades av den helt onödiga Kreuger-kraschen.
Att detta inte heller gjordes 1990 när man numera vet att Gota var på obestånd redan 1989 och Nordbanken 1990 beror på att dessa bägge banker, som numera är en och samma, hittills lyckats mörklägga och desinformera om dessa bankers verkliga kreditförluster.
   I samband med att Nordbanken tog över Nobelindustrier förklarade Nordbankens dåvarande styrelseordförande Björn Wahlström i Dagens Industri den 27 augusti 1991, som att det var Erik Penser och Nobelindustrier som var bankrutta, när det i själva verket var Nordbanken som fortfarande var på obestånd.
   Varken Penser eller Nobelindustrier har någonsin varit på obestånd. Det var krisbankerna som i själva verket försökte skapa en obeståndssituation, för både Penser och Nobel för att på ett lättvindigt sätt kunna ta över tillgångarna.
   Under denna period skrev tidningarna om "Penserkraschen" i synnerhet och om alla de övriga företagen som drabbades i allmänhet, när de i stället borde ha skrivit om vad som orsakade "bankkraschen."

Under mer än ett decennium har således Nordbanken och de andra krisbankerna lyckats skylla bankernas egna fallisemang på sina kunder. Men de har aldrig varit beredda att ta konsekvenserna av sitt eget agerande, att driva de konkursmässiga bankerna vidare som om ingenting alls hade hänt.
    Både Gota och Nordbanken skaffade nytt kapital till dessa banker under falska förespeglingar, eftersom bankernas obestånd i själva verket var mycket större, än man vågade redovisa.
   Frågan hur denna kapitalanskaffning gått till är fortfarande inte preskriberad. Därför yrkar jag att polis och åklagare omgående genom att låta oberoende revisiorer gå igenom Gota och Nordbankens bokföring under krisåren för att fastställa när dessa bankers egentliga obeståndssituation inträffade.
   Det kan inte vara rimligt att de finansiella aktörer som skapade Sveriges största finanskris genom tiderna skall förbli ostraffade, bara för att de hittills lyckats med konststycket att desinformera, om de verkliga orsakerna till den senaste finanskrisen.