[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den enda likheten mellan bägge böckerna är att de är utgivna på bokförlaget DN. Eftersom Bo Lundgren i stora stycken gör allt för att försöka undanhålla sanningen om den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) kan det vara på sin plats att bara kortfattat närmare analysera innehållet i bägge böckerna.

Lundgren känner mycket väl till att det var krisbankerna Gota Bank och Nordbankens bristande kapitaltäckningsgrad, som var den direkta orsaken till bankkrisen. Ändå undanhålls läsarna från denna information.

Likaså blir läsarna inte heller informerade att det var Bo Lundgren själv som införde planekonomi i Sverige när han tillät nedvärderingen av hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70%, samtidigt som han lät krisbankerna säga upp krediterna för friska företag, genom bl a "skräpkreditföretagen" Retriva och Securum.

I ett svenskt perspektiv vill jag gärna jämföra våren 1990 i fastighetsbranschen med våren 2000 i dotcombranschen. Samma spekulationshysteri rådde 1990 som tio år senare. Men den stora skillnaden i beskrivningen av respektive kris är att medan politikern och moderatledaren Bo Lundgren i sin bok gör allt för att undanhålla sanningen kring vad som inträffade under bankkrisen, avslöjar journalisten Gunnar Lindstedt sanningen bakom dotcomkraschen.

Medan vi såg slutet på Internetboomen i mars 2000, har vi fortfarande inte sett slutet på den svenska finanskrisen, eftersom de rättsliga processerna fortfarande pågår. Vare sig politiker eller bankdirektörer har fortfarande inte tagit sitt ansvar. Svenska staten tvingas nu att återbetala den största statsskulden genom tiderna, som blev den direkta följden av bankkrisen 1987 - 1993.

I boken om IT-bubblan som sprack beskriver Gunnar Lindstedt hur företaget boo.com snabbt satte sprätt på 1.2 miljarder i riskkapital och bolaget tvingades snart att begära sig själv i konkurs. När det gäller bankkrisen motverkade Bo Lundgren aktivt att bankerna tog sitt juridiska ansvar genom att begära sig själva i konkurs när de var skyldiga att göra detta.

Den stora skillnaden mellan bankkrisen och dot.comdöden var således också att alla tvingades ta sitt ansvar under den senaste krisen, med allt vad det innebär av ekonomiska konsekvenser, medan politikerna fortfarande skyddar dom skyldiga, för vad som hände under bankkrisen.

Dessutom godkänner våra politiker att de friska företag som orättfärdigt fick sina krediter uppsagda under bankkrisen och hela svenska folket får betala notan för vad som inträffade under bankkrisen. Detta samtidigt som sanningen om den svåraste finanskrisen i Sveriges historia fortfarande undanhålls allmänheten. Den f d "bankministern" Bo Lundgren gjorde således tvärtemot vad han borde, både som författare och politiker.