[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Redan den 9 maj år 2000 deltog jag både i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och som skribent i finansrätt, i ett stort seminarium där ämnet för dagen som handlade om saneringen av den svenska bankkrisen, dess politiska beslut och konsekvenser.

I samband med detta stormöte, deltog både många näringslivsrepresentanter och ombud för våra största politiska partier. När konferensen var slut, var alla närvarande politiker från vänster till höger, överens om att man snarast borde ta reda på vad som hände under krisen, och utreda varför så många friska företag slogs ut alldeles i onödan. Proposition har nyligen tagits fram i riksdagen för ett sådant beslut, utan att någon verkställighet ännu har skett.

Vad som fick närvarande politiker att reagera var de många uppgifterna som framkom vid konferensen om att krediter sagts upp för friska företag "som inte passade in i krisbankernas portfölj." Och att Sverige under denna period, hade tio gånger fler konkurser än i Tyskland.

Statistik från SCB visar att 60.000 friska företag fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan under bankkrisen. 400.000 personer blev långtidsarbetslösa. Den svenska statsskulden ökade med astronomiska ettusen miljarder kronor.

Själv har jag också tagit del av en stor rapport från chefekonomen Jan Herin och den dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, ( revisionsenkäten, 1992 ) som visar hur bankerna under krisen också passade på, att säga upp krediter för friska företag som alltid skött sina åtaganden, men som ändå fick finna sig i att få alla sina krediter uppsagda.

Ett av dessa ärenden, där det efter sju år fortfarande pågår process i domstol, visar hur banken t o m sålde företaget vidare, utan företagarens vetskap, och medan företagaren fortfarande ägde bolaget ! Därefter hotade banken med konkurs om företagaren inte genast godkände uppsägningen av alla krediter.

I ett annat fall sade bankgarantierna upp för en företagare som ägde två bolag. Företagaren tvingades sälja sina kontorsfastigheter där företagen verkade. Pengarna beslagtogs av banken, trots att krediterna sagts upp mot fel företag. Eftersom företagaren alltid skött sina avbetalningar mot långivaren, kunde ju banken inte säga upp garantierna överhuvudtaget !

I ett tredje ärende lyckade banken sälja ett konkursbolag till ett nytt företag, där köparen först tillförde nytt kapital. Sedan beslagtogs hela det nya kapitalet av banken. Bolaget tvingades därefter på nytt att begära sig själv i konkurs. Även i detta ärende pågår fortfarande process efter tio år process i domstol.

Efter många av de olika rättsfall jag tagit del av, delar jag också Clas Wihlborg åsikt om att bankerna får tolkningsföreträde i domstol. Det gäller mål mot både konsument och företagare, som innefattar allt från s k "falska annuitetslån" till uppsägning av krediter.

När det gäller bankernas "falska annuitetslån" har jag följt ett mål ( Irene Rosberg ) ända upp i Högsta Domstolen ( HD ) bara för att kunna konstatera att i dessa ärenden följer HD fortfarande vare sig den svenska "oklarhetsregeln", som gällde långt innan vi blev medlem i EU, eller EG-rätten som numera ingår i den svenska lagstiftningen. EG-direktivet visar tydligt, att oklara avtalsvillkor, som i Irene Rosberg-målet, skall tolkas till konsumentens fördel !

Våra svenska domstolar har således fortfarande inte upptäckt, att det finns EG-direktiv som skyddar konsumenten i bankmål ! Även Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( Europakonventionen ) som sedan den 1 januari 1995 ingår i den svenska lagstiftningen, respekteras fortfarande inte av svenska domstolar.

Europakonventionen borde skydda svenska företagare och konsumenter mot både felaktig behandling i domstol och beslagtagande av företagarnas egendomar. Men så sker fortfarande inte.

Därför anser jag det är dags att domstolsväsendet börjar ta tag i de grova rättegångsfel som sker till bankernas fördel i de många bankmålen på allvar ! För min del anser jag att det måste betraktas som ett brott av bankerna att beslagta sina kunders egendomar på de sätt som skedde under bankkrisen och som fortfarande sker, utan att någon reagerar.

I dag vet alla att det var krisbankerna med Gota Bank och Nordbanken i spetsen som var på obestånd redan 1990, när dom inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad, och därför var skyldiga att begära sig själva i konkurs.

I stället valde krisbankerna att försätta sina egna kunder i konkurs och därefter beslagta alla deras tillgångar, vilket enligt mitt förmenande måste betraktas som allvarliga brott, med vilka mått man än mäter.

.