Bankjuristen Tomas Tetzell rycker ut för att försvara och berömma bankernas hantering av den "nyligen upptäckta banksekretessen". I stället för att på ett meningsfullt sätt bidra till debatten och försöka skingra de moln av osäkerhet som vilar över bankernas informationshantering konstateras helt frankt att "allt är bra" - något annat var väl inte heller att vänta.
   Inlägget formar sig dessvärre till ett svagt försvar för en praxis som tydligen utbildats i bankerna under en längre tid - och som inte ifrågasatts av den enkla anledningen att kunderna, i de allra flesta fall, inte vetat om att de uppgifter som finns i banken frikostigt har delgivits en vid krets, både inom och utom banken.
   ("Praxis" är alltid intressant. "Praxis" är att de flesta kör fortare än vad hastighetsgränsen medger. Blir detta lagligt om det är "praxis"?)
   Det är svårt att föra talan om något man inte känner till, och dessutom åligger det knappast kunden att genom domstolsbeslut få bankerna att följa de lagar som utgör själva grunden för deras noggrant reglerade verksamhet.

En något mer sofistikerad argumentering hade kanske varit att vänta! Lagen om banksekretess gäller väl bankerna? Inte kan väl ett företag i direktreklambranschen omfattas av banklagen? Så enligt vilken paragraf skyddas bankkundens legitima krav på sekretess i det fallet? Är ett avtal med XYZ Direktreklam AB om att iakttaga banklagen giltigt?
   "Intern... information" (Nial) har nu fått betydelsen "med information inom banken jämställs information mellan en bank och dess dotterbolag". Detta är ju inte vad Nial säger, så varför referera till honom. "Jämställs" - av vem, på vilken grund, godkänt av vem, prövat av vem? "Obehörigen" -vem bestämmer vad som är "obehörigen"?
   Ska tolkningen vara vid och medge banken rätt att informera andra inom banken, koncernbolag och "koncernliknande" enheter (definition skulle underlätta) samt andra "samarbetande företag". Bankerna sitter på mycket värdefulla register - får andra företag tillgång till dessa databaser på samma sätt som tidningar och postorderbolag säljer sina kundlistor - och är detta i så fall "behörigt"?
   Eller ska tolkningen vara snäv, så snäv att kunder kan vara förvissade om att de uppgifter som finns verkligen stannar inom banken - i detta avseende så snävt definierad som det organisationsnummer med vilket kunden träffat avtal.

Samma sak om "behovet av information". Vem bestämmer det behovet? Det finns säkert alltid någon instans som känner ett "behov" - ändamålet helgar medlen!
   Här talas om banker och kunders förtroende, och att information nyttjas "där det normalt uppfattas som förmånligt också av kunderna". Är kunden tillfrågad, vem "uppfattar", på vilken grund "uppfattas"?

De brev som nu sänds ut till bankkunder är synnerligen diffust formulerade och är behäftade med den i postorder så omhuldade "negative option" - det vill säga om "ni inte hör av er så fortsätter vi som vi gjort förut" - PUL eller inte!
   Detta imponerar inte, och kunden ser sig mer och mer som ett -"säljbart nummer" (personnummer...) vilket knappast förstärker förtroendet för bankväsendet.
    I vilket fall som helst borde varje kund som öppnar ett konto eller inleder en relation med en bank redan vid underskrift av dokument informeras om vad banken tänker använda information till, och banken ska redan då inhämta kundens inställning till informationshantering: ja eller nej. Konsumentupplysning och öppenhet är ju viktigt eller hur?

Tidigare inlägg
Angelica Nelson, jurist, en av författarna till Norstedts Praktiks om personuppgifter 3/10, Lennart Dagerfall, konsult och före detta personaldirektör 16/10, Stefan Ravelin, jur kand, Euro-Competition 19/10 samt Tomas Tetzell, bankjurist vid Svenska Bankföreningen 25/10.

Copyright