Kris: Bankernas problem i början av 1990-talet lastades orättmätigt över på kunderna, anser Mats Lönnerblad.

Mänga företag sätts i konkurs i onödan; de missar möjligheten att ansöka om företagsrekonstruktion, skriver Robert Rehbinder och Mats Emthén, som vill avdramatisera konkursförfarandet.
   Författarna hänvisar också till inledningen av 1990-talet när Gota Bank. Nordbanken, Föreningsbanken, Första Sparbanken och ytterligare massor av sparbanker rent tekniskt var i konkurs; genom inrättandet av bankstödsnämnden bestämde regeringen dock att konkurser i bankbranschen inte fick inträffa.

Krisbankerna inrättade "skräpkreditbolag" som tog hand om alla de kunder man ville bli av med. 60.000 företagare försvann på det sättet alldeles i onödan. 400 000 blev permanent arbetslösa.
   Mot den bakgrunden anser jag också att det är på tiden att vidta åtgärder så att företag som drabbas av liknande händelser kan få hjälp i framtiden.
   Jag delar författarnas synpunkter att konkurs eller företagsrekonstruktion inte alls behöver betyda att det förekommit skumraskaffärer, men bankerna och storföretagen måste också lära sig att följa konkurslagen.

För alla de företag som hamnade i "skräpkreditföretagen" Retriva och Securums klor var det bara "snabbavveckling"' som gällde. Även för många skötsamma företagare som inte var på obestånd.
   Medan det i själva verket var Gota Bank och Nordbanken som var skyldiga att begära sig själva i konkurs.
   Det var först under hösten 1992 som riksdagen beslutade att staten skulle inrätta en allmän statlig garanti för att säkerställa funktionen i det svenska betalningssystemet. Innan dess var de uppräknade krisbankerna skyldiga att begära sig själva i konkurs, vilket aldrig skedde.

Först 1991 begärde Nordbanken 5,2 miljarder i nyemission. Bara någon månad efter det att emissionen genomförts behövde banken ytterligare 20 miljarder kronor!
   Gota Bank, som var på obestånd redan 1989. tilläts ändå att fortsätta sin verksamhet. För att täcka en del av bankens förluster såldes företagscertifikat som ändå inte täckte förlusterna. Och under 1992 fick banken också en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder.
   Krisbankernas dolda misslyckanden borde lyftas i ljuset,
   Och framför allt borde konkursförvaltaren, som enligt författarna i dag fungerar som en kombinerad obducent och begravningsentreprenör, lära sig att i framtiden skydda friska företag som begärs i konkurs.
   Där hoppas jag också att både Robert Rehbinder och Mats Emthén kan hjälpa till.

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt

Robert Rehbinder, förtagsrekonstruktör, Kapitalparken Konsulter, och Mats Emthén, advokat, Advokatfirman Glimstedt 21/5.

Copyright