Den paroll som de svenska domstolarna verkar följa i många ärenden som rör förhållandet mellan banker och deras kunder är att "göra som banken säger", i stället för att själva utreda den enskildes rätt i dessa sammanhang.
Det skriver Mats Lönnerblad när debatten om det svenska domstolsväsendet och bankerna går vidare. Tidigare inlägg: Mats Lönnerblad 26/10, Sven Martinger 29/10 samt jur kand Lars Ola Hull 4/11.

Rådmannen Sven Martinger vid Göteborgs tingsrätt bemöter mitt inlägg i Borås Tidning från den 26 oktober. Han gör det inte för att diskutera sakfrågorna i min artikel, utan därför att han anser att min artikel utgör ett "befängt angrepp på domarkåren."

Det är riktigt, som Martinger säger, att Bankrättsföreningen är en ideell intresseorganisation, för att hjälpa drabbade bankkunder. I den egenskapen riktar vi oss också till den svenska domarkåren. Är kritiken inte berättigad tar vi gärna till oss detta, men inte på det sätt som rådman Sven Martinger uttrycker saken. Han undviker nämligen nogsamt att besvara något av mina påstående Eftersom Martinger inte verkar ha uppfattat vad jag vill ha svar på återkommer jag med rättsfrågorna ytterligare en gång. Det är i själva verket enkla frågor och inte alls så komplicerade, som Martinger vill göra gällande i sitt svar.

Jag tycker att det borde vara lätt att tolka domstolens roll i exemplet med bilföretaget A, som anser sig ha blivit lurat att köpa företagscertifikat för 100 miljoner kronor av den konkursmässiga banken. Den aktuella banken gick i konkurs bara ett år efter försäljningen och var på obestånd redan i samband med försäljningen av företagscertifikaten.

Det skriftliga bevisning som finns i detta fall, hemlighålls av staten. Med utgångspunkt från advokaternas editionsföreläggande (begäran om upplysningsplikt), visar domstolen undfallenhet mot både staten och banken genom att inte bifalla editionsföreläggandet. Det är den enskildes rätt som i detta fall får stå tillbaka till förmån för både banken och svenska staten.

Europakonvention

Sker inte detta, får det drabbade företaget ingen riktig rättegång, i enlighet med sjätte artikeln, första paragrafen i Europakonventionen, som Sverige förbundit sig att följa. Domarna, i den nu pågående rättsprocessen har således, som Martinger inte velat förstå, själva valt bort att se båda sidorna av saken, för att senare ostört kunna döma till bankens förmån.

När affärsmannen B fått sina krediter och bankgarantier uppsagda är det domstolens skyldighet att reda ut om bankgarantierna i de aktuella fallen, över huvud taget gick att säga upp. Att denna fråga inte prövades i tingsrätten trots att den finns med i både protokoll från förberedelsen och i själva stämningsansökan, utgör det enligt min mening grovt rättegångsfel, redan i första rättsinstansen.

Att hovrätten, i protokoll från huvudförhandlingen, anser att det är en "ny" omständighet är absurt, när hovrättsråden bara behövde läsa innantill, för att förstå att den i hovrätten åberopade omständigheten funnits med och åberopats även i tingsrätten. Affärsmannen B fick således aldrig någon riktig rättegång i enlighet med Europakonventionen.

Fullmakt

Någon sådan utredning har fortfarande inte gjorts av domstolen, trots flera års processande. Bilhandlare C får således inte någon riktig rättegång. Den paroll som domstolen verkar följa i dessa tre ärenden är "att göra som banken säger" i stället för att tänka på eller själva utreda den enskildes rätt i dessa sammanhang.

Glömmer

Hur tillämpar då den Europakonventionen i Sverige? Tyvärr förhåller det sig så att svenska domare ända fram till 1995 inte tillämpat Europakonventionen i tillnärmelsevis den utsträckning och på det sätt som man borde. Från och med 1995 och Sveriges inträde i EU ingår däremot Europakonventionen både i svensk grundlag och för Sveriges del i den överstatliga EG-rätten som Sverige och svenska domstolar förbundit sig att följa, men fortfarande inte följer!

Eftersom Sverige ratificerade (godkände) denna konvention redan den 11 januari 1952 borde Europakonventionen ha tillämpats fullt ut i Sverige från och med 1953 när avtalet trädde i kraft.

"Även om rättegångsbalken har 50 år på nacken är det få personer, mig veterligen, som uttryckt någon närmare kritik av de däri formulerade reglerna", skriver Martinger. Hans påstående, motsägs av alla de anmälningar från Sverige som i allt stridare ström kommer Europadomstolen i Strasbourg tillhanda.

Känner inte rådmannen till alla de fall där Europadomstolen kritiserar Sverige för att inte följa 6 artikeln 1 paragraf Europakonventionen?

I ett hårt politiskt styrt domarväsende, som det svenska, kommer den enskildes rätt ofta på skam och det är därför ingen tillfällighet att det är just från Sverige som det kommer in åtskilliga berättigade anmälningar. Gång på gång får Sverige reprimander för att inte följa 6 artikel 1 paragraf i Europakonventionen.