Det gjorde bankerna själva genom att låna ut för mycket pengar så att krisbankerna hamnade i en obeståndssituation i slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Både Gota Bank och Nordbanken skyldiga att begära sig själva i konkurs senast den 1 februari 1990 då de var skyldiga att redovisa sin kapitaltäckningsgrad, som visade att de inte längre var solventa.

Axel Odelberg som i likhet med mig själv, arbetar som skribent för Finanstidningen har fått det hela om bakfoten, när han skriver att Olof Palme var "landsfadern som lät välståndet gå upp i rök" ( Finanstidningen 17.2. )

I stället för att skylla allt elände som hänt i Sverige på Olof Palme, är det därför viktigt att en parlamentarisk undersökning snarast påbörjas för att utreda när bankernas obeståndssituation i själva verket inträffade, och vilka konsekvenser detta fick för företagen och hela det svenska samhället.

Det är lätt gjort om bara viljan finns. Genom att studera krisbankerna fiktiva årsredovisningar under denna period och jämföra med det faktiska utfallet får man fram sanningen.

Förslag till en parlamentarisk undersökning har redan lämnats från både Centern, Kristdemokratern, Vänstern och Folkpartiet. Medan Moderaterna och Socialdemokraterna motsätter sig en sådan genomgång.

Anledningen för Moderaterna att motsätta sig utredningen beror på den f d "bankministern" Bo Lundgrens engagemang under bankkrisen ( 1991 - 1994 ) där han tillsammans med den dåvarande Bankinspektionen tillät sig att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50-70 %. ( se vidare FFFS 1991:10 )

Anledningen för Socialdemokraterna att motsätta sig utredningen beror på att både Göran Persson och Laila Freivalds satt med i styrelsen för "Bankakuten" som inte hindrade bankerna från att säga upp krediterna för friska företag, vilket gjorde att mer än 60.000 företag fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan.

Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna var också medvetna om Gota Banks och Nordbankens ovillkorade skyldighet att begära sig själva i konkurs 1990, utan att någon av dessa banker gjorde som lagen föreskriver, när de inte längre kunde uppfylla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Att den svenska politiken som bedrevs under 70-och 80-talet skapade förutsättningar för finanskrisen är en helt annan sak. Där ger jag Axel Odelberg helt rätt. Sveriges oförmåga i slutet av 70-talet och i början av 80-talet att anpassa sig till konjunktursvängningarna betydde att politikerna hjälpte till att skapa utrymme för en spekulationsekonomi.

Men det var de facto bankerna som spekulerade ihjäl sig själva genom att låna ut mer pengar än man förfogade över, så att man inte längre uppfyllde sig lagstadgade kapitaltäckningsgrad, och genom att göra sig skyldiga till vårdslös kreditgivning till några få stora fastighetsspekulanter som svarade för huvuddelen av dessa krisbankers stora förluster.