För en tid sedan skrev juristen Lars Ola Hull i en artikel i Västerbottens- Kuriren (01-01-26), att svenska domstolar inte iakttar gällande rätt utan låter politiska motiv slå ut överstatliga och författningsenliga bestämmelser om skydd för den privata äganderätten. Vad Hull skriver är intressant och - vid närmare eftertanke - något mycket allvarligt. Artikeln visar hur makt kommit att allt oftare trumfa över rätt och detta i vårt Sverige, som vi gärna framhåller som ett föredöme för andra länder.
   Hulls resonemang låter sig lätt åskådliggöras med exempel på hur svenska domstolar hanterat många av de processer, som följde i kölvattnet på 90-talets bankkris.
   I de flesta av dessa mål utgår domstolarna felaktigt från att bankerna hade rätt att ensidigt bryta avtal, säga upp krediter, låta bli att infria lånelöften samt lägga beslag på kundernas tillgångar utan att behöva räkna med några som helst efterräkningar.
   Detta tillåts ske i våra domstolar, trots att vi i dag vet, att det var krisbankerna som var på obestånd - ett obeståndstillstånd dessa i stor omfattning och lagstridigt övervältrade på kunderna genom att säga upp lämnade och kontrakterade krediter.

När bankernas obeståndssituation åberopas är detta något som domstolarna i de flesta fall inte bryr sig om att fästa avseende vid. Inte heller beaktas den upplysningsplikt som enligt banklagen gäller, när en bank hamnar i obestånd.
   Här finns klara och entydiga regler som bankerna i samband med bankkrisen åsidosatte - ett åsidosättande som den sittande Bildtregeringen valde att blunda för. När en bank inte uppfyller lagstadgad kapitaltäckningsgrad är den skyldig att upprätta likvidationsbalansräkning och/eller att begära sig i konkurs. Till detta kommer plikten att upplysa om den uppkomna obeståndssituationen.

I den så kallade Baselkommittén träffades i juli 1988 en överenskommelse om de regler, som kreditinstituten har att följa vad gäller solvens och kapitaltäckningsgrad. Överenskommelsen har sedan omsatts i ett EG-direktiv från 1989 - ett direktiv som de svenska bankerna åsidosatte. Således visade det sig vid en kontroll våren 1990, att de svenska bankerna i genomsnitt hade en redovisad kapitalbas på 6,8 procent, medan kravet per den l februari 1990 var 7,25 procent för att senare öka till 8,0 procent.
   Gota Bank var den av de svenska bankerna som var först att hamna i en obeståndssituation. Redan 1989 var banken likvidationspliktig. Därefter följde Nordbanken som var på obestånd den l februari 1990. Efter att ha utnyttjat sin kapitalbas till 100 procent (!) tvingades Nordbanken att 1991 göra en nyemission på 5,2 miljarder - en emission som blev ett stort misslyckande.

För att ta sig ur den kris bankerna hade försatt sig i genom "det glada 80-talets" vildsinta och spekulativa utlåning skedde massuppsägningar av tidigare beviljade krediter, vilket drabbade tusentals i grunden friska företag. Detta resulterade i att inte mindre än omkring 60.000 företag tvingades i konkurs, att långtidsarbetslösheten sköt i höjden och att Sverige fick räknat per invånare världens högsta statsskuld. På några år ökade den svenska statsskulden till ofattbara l.000 miljarder kronor. Och nu tvingas det svenska folket att betala närmare 100 miljarder kronor om året i räntor och amorteringar.
   Situationen hade varit en helt annan och bättre om bankerna hade - frivilligt eller genom tvång - följt bestämmelserna enligt Baselkommittén och det därifrån stammande EG-direktivet. Då hade följderna av bankkrisen 1987-93 kunnat minimeras. Nu kom de i stället genom övervältringen på kunderna att spridas ut i samhällsekonomin så att de blev maximerade. Vi fick en negativ och skenande multiplikatoreffekt.

Den situation som nu inträffade är förvisso utifrån rättslig synpunkt komplicerad med krav på insikter inte bara om strikt bank- och förmögenhetsrättsliga förhållanden med därtill hörande avtalsjuridik utan även om grundläggande samhällsekonomiska samband och effekter. Okunnigheten ute i våra domstolar vad gäller dessa senare samband och effekter i kombination med en märklig lojalitet till "bankintressena” kom att göra domstolarna till medskyldiga i denna för landet ruinerande katastrof.
   I stället för att ta bankkrisen på det allvar krisens enorma konsekvenser borde ha fått domstolarna ha uppleva som både självklart och nödvändigt och utföra fördjupade analyser av alla de skador, som drabbade bankernas kunder - både enskilda och företag - och i sista hand samhällsekonomin, valde domstolarna att följa det minsta motståndets lag, dvs att ställa sig på de mäktiga bankintressenas sida. I ett historiskt perspektiv kommer detta att framstå som ett gigantiskt svek ägnat att allvarligt skada tilltron till de svenska rättsvårdande myndigheternas integritet.
   Med facit i hand vet vi att der var och är allmänheten och företagen, som fick betala för bankernas obeståndssituation. Detta genom att staten såg sig tvungen att gå in och rädda bankerna. Detta i ett läge då Sverige eljest hade blivit skadeståndsskyldigt gentemot utländska banker på grund av att bankerna underlåtit att ställa sig Baselkommitténs överenskommelse med efterföljande EG-direktiv till efterrättelse och dessutom underlåtit att fullgöra sin informationsplikt vad gäller uppkommet obestånd. Här hotade en chikan med svåröverskådliga konsekvenser för Sveriges trovärdighet som nation.

Med de insikter vi i dag har om bankkrisens orsaker och konsekvenser har vi en situation, då domstolarna inte längre kan -eller i varje fall borde kunna - använda okunnighet som alibi för ett fortsatt negligerande av kompensationskrav från de som på ett orättmätigt sätt drabbades av bankkrisen. Men fortfarande tvingas man att kunna ställa frågor som:

* Med vilken rätt åsidosätter svenska domstolar gällande rättsregler genom att godta krisbankernas beslag på kundernas tillgångar efter att - på grund av den egna obeståndssituationen - ha sagt upp avtalsenliga krediter?

* Med vilken rätt följer inte domstolarna avtalsrätten i bankmål? Redan den romerska rätten stipulerar att "avtal skall hållas" Varför tillämpas Inte denna rätt i banksammanhang?

* Hur långt har vi kommit en rättsordning, där stat och banker kan göra lite som det passar? Om det kinkar så töjs det. Om det krisar så gäller inga regler alls.

Även om det inte finns några tecken på en tingens bättre ordning i kraft av ett "rättsuppvaknande" ute i våra domstolar, kan man börja skönja en ljusning bort över horisonten. Sedan en tid ökar strömmen av mål som går vidare till både EG-domstolen och Europadomstolen, inför vilka bankerna och staten numera kan ställas till svars. Detta kan ske genom att både EG-rätten och Europakonventionen alltsedan 1995 ingår i den svenska lagstiftningen. Därmed har Sverige kunnat införliva en rättshuman dimension, där de korporativa intressena inte prioriteras eller eljest tillåts att göra sig breda på det sätt som blivit ett viktigt inslag i modernistisk svensk rättstradition. Det gäller nu för alla goda krafter att ta vara på de möjligheter som här öppnar sig.
   Med stöd av Europakonventionens artikel 50 kan Europadomstolen fälla svenska domstolar och myndigheter för brott mot konventionen med tillkommande krav på ersättning för uppkommen skada. Det finns all anledning för våra svenska domare att vara uppmärksamma på den Europarätt som även Sverige sedan 1995 är underordnad och som därför även svenska domare är skyldiga att följa.

Mats Lönnerblad är Ordförande i Bankrättsföreningen och flitig skribent i finansrättsliga frågor. Lönnerblad är också vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR) - den organisation som bär framlidne Gustaf Petréns signum.