Del 1

Förnya våra domstolar !

Del 2

Del 1 utgjordes av svaret till debattartikel RÄDDA VÅRA DOMSTOLAR på Svd:s debattsida Brännpunkt 2003-08-27 av Hovrättslagman Per Eriksson vid Hovrätten över Skåne och Blekinge.

I Del 1 uppmärksammade jag verkligheten i stort, exemplifierade den, och påkallade förnyelse med samma rubrik som dagens.

Till synes utan medvetande om andras och mina bemötanden skriver Hovrättspresident Johan Hirschfeld 2003-09-01 ett debattinlägg med rubriken RÄTTSVÄSENDET BLÖDER. Därtill:

Rubriken tycks mig vara grovt missvisande. Enligt min erfarenhet är det rätt och människor som blöder. Och som ibland förblöder i misshandel  genom rättsväsendets degenerering! Den kan inte hejdas med mera pengar.

Tvärtom skulle rättsväsendet kanske må väl av en rejäl bantning för att kurera ohälsan, eller så att en totalkollaps skulle framtvinga en nydaning av rättsväsendet. Som det nu är kan det inte fortgå, det är troligen det enda som Hovrättspresidenten och jag är helt överens om.

Min motivering i Del 1 är dock långt allvarligare än Hovrättspresidentens. Den finns preciserad i olika inlägg under serien VI FÅR INTE OFFRA RÄTTSSTATEN här på Bankrättsföreningens hemsida:

Det är inte längre fråga om rättsstatens vara eller icke vara, det är fråga om mänsklighetens fortlevnad och jordklotets existens!

Så allvarligt slår rättsförfallet i globalt perspektiv. Sett i historiskt skeende är detta ett nytt perspektiv:

Människan har fått tekniska förutsättningar att släcka allt liv på jorden, kanske till att förstöra jordklotet.

Att proppa rättsväsendets ginnungagap med mera pengar är kanske en enkel lösning i modernt tänkande, speciellt när allt skall betalas av framtida generationer, av i vart fall andra grupper och individer än ur egna plånböcker. Det är bekvämt, ja visst, men i detta fall ruinerande.

Några specifika synpunkter på Hovrättspresidentens artikel:

Det är ingen brist på den dömande maktens konstitutionella ställning i nuvarande systemet. Felet är att den inte försvarar och hävdar sina grundlagsenliga rättigheter och heller inte fullgör sina skyldigheter.

Tvärtom har jag ibland fått känslan att man inte bara är beredd att schackra bort sin egen integritet, utan t.o.m. sin svärmor. ”man”:

Det är karriärsugna jurister som söker sin väg upp till toppen, ibland med nästan promiskuös styrning. Och det är inte endast den lätt utbytbara partiboken som styr vare sig kurs eller mål!

Det skulle verkligen kräva en kraftansträngning att sänka kvaliteten i överprövningsinstanser. Som bekant har prövningstillstånd införts i nästan samtliga rättsinstanser. Såväl prövningstillstånden som de mål som beviljas avgörs normalt på slentrian, i undantagsfall ”på beställning”, och nästan aldrig med en gedigen och lagenlig prövning. Det är min slutsats av egna erfarenheter och massmedial information under senaste decennier.

Däremot håller jag med om, att en omdaning av vår konstitution behövs för att rättsväsendet skall få en nygammal renässans, mycket mera långtgående än vad som åsyftas av Hovrättspresidenten:

Vi behöver inte längre partier som statsbärande organ. Inför direktdemokrati, så som jag har föreslagit under 30-tals år.

Med modern IT är detta fullt realistiskt. Då blir domaremakten den första och starkaste statsmakten direkt under folket, med  den fåtaliga administrationen som ersätter riksdag och regering på andra plats.

Folket vill ha ett folkhem, ett samhälle som styrs och regeras rättvist, det vill säga med rätt som makt, snarare än med paragrafer.

Det är DET domare är till för. Om vi skulle kunna precisera varje tänkbar situation med ja-nej i form av paragrafer, då skulle vi kunna ersätta alla domare med en enda dator. Läsaren förstår nog vilka enorma krav på ärlighet, integritet, förståelse och intellekt det ställs på framtida domare, d.v.s. snarlikt som i gammaldags domarregel.

Mot den bakgrunden är rättsväsendets pensionsproblem en bagatell. Även om juristerna skulle råka sämre ut än gemene pensionär, så har denna utveckling för oss alla inte varit så svårförutsebar som vad Hovrättspresidenten vill göra gällande:

Pensionsfonderna förskingrades ganska så öppet, och ganska så proportionellt till vad som kommande generationer belastades med i ganska så goda räkenskaper. Vi har levt över våra tillgångar, inte minst juristerna, det är den enkla sanningen. Då är det varken mer eller mindre rätt att de nu även får vara med om att rätta mun efter matsäcken.

Prioriteringar av mål torde egentligen vara olaglig: Den tänkta principen i vår konstitution är allas lika rätt inför lagen.

Med prioriteringar sätts denna princip ur spel. Varje prioritering innebär i nuvarande situation att andra mål blir liggande. Därmed försummar myndigheter inklusive domstolar sitt tjänsteansvar.

Vi har redan i åratal läst att t.ex. kommuner inte följer lagen i det ena eller andra avseende, medvetet och avsiktlig och helt utan påföljd. Vad menas numera konkret med ”tjänsteansvar”? Ett illusionsnummer?

Det är anmärkningsvärt, att Hovrättspresidenten hårdrar FN- och Europakonventionen. I sin praxis tycks domstolar ha dokumenterad svårt för att komma ihåg dessa konventioners existens. Vad värre är:

Europadomstolens verksamhet är för svenskt vidkommande inte ett dugg bättre än den svenska domstolsverksamheten, vilket jag har motiverat i andra av mina inlägg.

I går erhöll jag ett brev ifrån Tingsrätten i Lund. Det besvaras f.ö. genom att tillställa Tingsrätten en kopia av denna debattserie:

Ett civilmål som jag kallade ”minimålet”, ett satellitmål till huvudmålet, håller på att försöka slå några av huvudmålets rekord. Det har nu pågått sedan 2001-05-02. Två förberedande muntliga förhandlingar är redan undanstökade, och ännu har motparten inte behövt lämna svaromål enligt 42 kap  6-9 §§ RB.  I stället har motparten fått ett nytt anstånd med att behöva lämna även bevisuppgift.

Anståndet motiveras med att motparten önskar åberopa vittnen, som dock innan de kan svara honom antas vara upptagna av annan sysselsättning. Härvid ser jag en dubbel lagkränkning: Dels skall vittnen ställa sig till förfogande vare sig de vill eller inte, men oberoende av deras yrkesmässiga sysselsättning.

Det är domstolen som skall kalla dem, inte advokaten. Dels är vittnesmål avsedda att vanligen ske under huvudförhandling, och ingen ursäkt att ej lämna lagenligt svaromål i sak. Tala om att generera mål på hög till ett berg, så är detta helt korrekt  -  tala om processekonomi, och det är ett världens skämt!

Domstolarnas handläggning står helt i strid med de preciserade anvisningar enligt Rättegångsbalken 42 kap 6-9 §§. I särskild bilaga till denna artikelserie har jag återgivit lagtexten, några sakkunnigekommentarer rörande doktrinen, samt de viktigaste berörda förarbeten. Speciella och angivna skäl gör att bilagan endast publiceras på Bankrättsföreningens hemsida. (Sök efter www. Bankrättsföreningen, debattinlägg).

Om SvD skulle medge det, publicerar jag gärna bilagan i sin helhet även på dess nätsida.

Den verkliga anledningen med tidsutdräkten i Minimålet är mera än genomskinlig för var och en som vill sätta sig in i saken. Juristernas behov av stora målhögar för att motivera sina krav på existensförbättringar är i detta fall väl tillgodosett, men ändå av underordnad betydelse.

Med lagenlig beredning kunde målet ha avgjorts inom några veckor. Genom fördröjningen av målföringen har jag redan lidit en irreparabel rättsförlust. Blir fördröjningen tillräcklig länge - och allt tyder på det - då har hela målet varit helt meningslöst.

Där ser Ni, herr Hovrättspresident, det är inte rättsväsendet som blöder, utan rätt som sådan.

Och ännu ett rättsubjekt som hellre förblöder än att dagtinga med sin rätt!

Walter Kölzer

Bankrättsföreningen