Om opinionsbildning
Detta är ett sista försök att demaskera den i fem debattartiklar givna falska bilden av verklighet som ofelbart leder till förödande vilselett opinion.

Den i det väsentliga falska bilden har presenterats av 33 högt uppsatta domare i följande inlägg på BRÄNNPUNKT:

RÄDDA VÅRA  DOMSTOLAR av Hovrättslagman Per Eriksson,  SvD 2003-08-27

RÄTTSVÄSENDET  BLÖDER av  Hovrättspresident Johan Hirschfeldt, SvD 2003-09-01

RÄTTSSTATEN SLÖSAS BORT av  28 st namngivna lagmän i Sverige SvD 2003-09-05

SÅ FORMAS RÄTTSVÄSENDET av kammarrättspresident Hans-Jörgen Andersson och  lagman Sigurd Heuman, SvD 2003-09-17

DOMSTOLSFRÅGAN MÅSTE BLI MER POLITISK   av  Hovrättslagman Håkan Lavén, SvD 2003-09-24

Opinionsbildningen i ett nötskal
Helt uppenbart är detta en i förväg planerad och samordnad aktion för försåtlig och väl målinriktat opinionsbildning i budgetberedningens tider. Inte som om tidningens läsare direkt tilltalas:

Jag får snarare intrycket att man vill utnyttja allmänheten som gissla i syfte att kunna sätta själva Riksdagen på pottan. En förmäten tanke? Visst, jag tycker den är horribel; i ordets egentliga innebörd även skräckinjagande, men:

Redan i budgetsvängen 1998/1999 och därmed förenad likartad ”opinionsbildning” tycks Domstolsverket ha ”övermannats”, och Regeringens makt att göra sig gällande starkt reducerats.

Politiskt manövereringsutrymme
Det är politisk omöjligt för den som vill överleva i Rosenbad att gå emot domarnas väl motiverade och i allra högsta grad ”berättigade krav”, framförda i all ”tillbörlig ödmjukhet” inför hela folket.
 
Det är att riskera sin så välmodulerade tjänst, ja, själva institutionens välmåga, att på Domstolsverket sätta sig emot opinionsbildningen och att därmed riskera bli syndabock åt Regeringen.

Det är märkligt, att det inte har synts ett enda genmäle på BRÄNNPUNKT eller på redaktionellt utrymme i SvD. Hur bär man sig åt för att på detta sätt styra opinionsbildning? Det kan jag inte svara på.
 
Berättigade krav
Synar man de ”berättigade krav” på mera resurser i sömmarna, framkommer dels både föraktliga och icke föraktliga snöda vinningsintressen för den egna arbetssituationen och plånboken. Dels finner man, att kraven är allt annat än ”berättigade”:

Den rättstrygghet som nu äventyras, de målberg som nu finns, skapas medvetet och avsiktligen av juristprofessionen med domarna som huvudansvariga. Detta och andra mina påståenden är  bevisade dels i SYNPUNKT-inlägg i anslutning till citerade BRÄNNPUNKT-artiklar, dels med information direkt till SvD redaktionen, som givetvis får publicera allt.

Missbruket av domaremakten spänner över hela  fältet, från civila småmål med under hundratusen kronor till stormål med över hundra miljoner kronor i advokatarvoden. Lagstridig orätt, flerårig tidsutdräkt och vettlös expansion av målens volym är proportionell till dessa belopp.

En stat istaten
OCH: Ännu starkare än ”ödmjukhet” framträder ambitionen och profilen av en stat i staten, som ”in splendid isolation” vill diktera samhället sina villkor. Man gör det med hänvisning till det grundlagsskydd som är tillförsäkrad domareämbetet. Självklart är det helt riktigt att Domareämbetet skall vara sakrosankt, överordnat allt annat än folkets direkta vilja.

I vår demokrati representeras folket av Riksdagen, och dess vilja av den lagstiftning som Riksdagen skapar. När det behagar domarekåren, när det är politisk acceptabelt och rationell möjligt, struntar man i dessa folkets lagar.

Behov av grundlagsförstärkning
I vissa fall kanske Regeringen/Domstolsverket, JO eller JK skulle kunna ingripa även mot bakgrunden av det nu existerande grundlagsskydd som domarna åtnjuter. Inte ens dessa möjligheter utnyttjas, och jag brukar advokatera meningen, att man först skall följa den lag som finns innan man ropar på nya lagar. I detta fall tycker jag inte att situationens allvar medger sådan advokatyr. Den är inte nog på långa vägar:

Grundlagsskyddet borde kompletteras med sanktioner, som medger att domare som missbrukar sitt ämbete på lagstridigt sätt, borde kunna avsättas med omedelbar verkan. I fall då uppsåt kan påvisas, borde domare dessutom dömas till kännbara fängelsestraff.

Som det är i dag, har våra så regeringsberoende och regeringstrogna JO och JK tillsynen i det ena eller andra fallet, en tillsyn som endast i ”opinionsmässigt säkra” extremfall utövas, och då med benägenhet att hellre fria än fälla.

Demokratiaspekten i stället för politiskt sneglande. Helt avgörande för behovet av en diskussion i stället för en monolog i SvD, är det faktum att demokratiaspekten så helt nonchaleras. Brutalt kommer detta till uttryck i det faktum, att ingen av de 33 domare som yttrade sig på BRÄNNPUNKT tycks ha tagit notis om vad som sagts och sägs av partiklar av folket t.ex. på SYNPUNKT.

Sådana partiklar, läs enskilda individer, är mer äkta representanter av folket än vad valda företrädare och ombud är i denna deras roll. Det är fråga om direktdemokrati!
Som bl.a. av domarkåren möts med naket förakt. VET HUT!!!

2003-10-05

Walter Kölzer

p.s. Ett av de målen som jag åberopade som bevis har passerat både en av de författande tingsrättslagmän som en av de författande hovrättslagmän. Att här namnge dem en gång till skulle göra dem till syndabockar: Det är hela rättsstaten sett som system som är ruttet, inte majoriteten av enskilda domare, inte annat än att de i de flesta fall tycks vara medlöpare

Walter Kölzer

Bankrättsföreningen