Allmänheten och företagen drabbades med full kraft av den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Att bankkrisen fick den omfattning som den fick i Sverige, beror på att politiskt korrupta politiker, tillät krisbankerna att fortsätta sin verksamhet, trots att de var konkursmässiga och skulle ha begärt sig själva i konkurs.

Resultatet av denna politik lät inte heller vänta på sig. Sverige fick en ränta på 500 %. Statsskulden ökade med 1.000 miljarder kronor. 60.000 företag likviderades och 400.000 människor drabbades av långtidsarbetslöshet.

Hela Sverige höll på att gå i konkurs bara för att bankerna ensidigt tilläts säga upp krediterna för sina kunder, som de samtidigt skodde sig ordentligt på med höga räntor och avgifter. Aldrig tidigare har Sverige varit med om en liknande kris, som kostat lika mycket i raserat förtroende och pengar.

Den stora skillnaden mellan Sverige och andra länder, ( senast Turkiet ) som också drabbats av finanskriser var att inga ministrar fick avgå i Sverige eller uppbära något som helst ansvar för den politiska hanteringen av den uppkomna krisen.

Bankerna gick också fria. I stället för att straffas fick de ansvariga bankdirektörerna frikostiga avgångsvederlag ( fallskärmar ) som belöning för sina misslyckanden.

Den ansvarige Moderatledaren Carl Bildt som satt i regeringsställning och hanterade bankkrisen mellan 1991 - 1994, valde att flytta till Bosnien efter sin sejour i regeringen. Han gav sedan upp sitt partiledarskap, för att i stället under en period ägna sig åt fredsmäkleri, efter ett misslyckande på hemmaplan

När konsekvenserna av bankkrisen blev uppenbara för honom, kunde han inte längre vara kvar i Sverige. Till slut förstod han vidden av vad han själv och hans medansvarige kollega och "bankminister" Bo Lundgren ställt till med. Genom nedvärderingen med mellan 50 - 70 % av hela Sveriges fastighetsbestånd, var det fritt fram för bankerna att säga upp krediter och ta över kundernas fastigheter.

Även den socialdemokratiske f d finansministern ( under regeringsperioden 1987 - 1991 ). Allan Larsson flydde från Sverige. För hans del gick resan till Bryssel, där han fortsatte att ägna sig åt politiska uppdrag. Det var han som tillät Gota Bank och Nordbanken fortsätta sin verksamhet, trots att bägge bankerna var konkursmässiga och skulle begärt sig själva i konkurs.

Den f d chefen för den dåvarande Bankinspektionen Anders Sahlén som i likhet med sin företrädare Hans Löwbeer inte kontrollerat bankernas kapitaltäckningsgrad ordentligt, kunde inte heller vara kvar i Sverige.

Som belöning för sitt misslyckande, fick han ett nytt spännande uppdrag i Washington, under slutet av bankkrisen.

Svenska tidningar har fortfarande knappast berört det faktiska förhållandet, att dessa politiker och tjänstemän var medansvariga till att den svenska bankkrisen fick det våldsamma förlopp som den fick.

Även polis och åklagare går politikernas ärenden, och undersöker inte ens krisbankernas fiktiva bokföring under denna period.

Sverige har blivit ett land som styrs av korrumperade politiker som med hjälp av domstolarna, polis och åklagare, gör allt för att dölja sanningen om Sveriges största finansskandal genom tiderna. När sedan frågorna prövas i rättegångar, gör förhörda bankdirektörer ofta ett ömkligt intryck.

I olika vittnesmål som jag tagit del av gör sig bankdirektörerna uppsåtligen, eller av grov vårdslöshet skyldiga till mened enligt BrB 15:1, eller ovarsam utsaga enligt BrB 15:3.

De oriktiga uppgifterna som lämnas i våra domstolar brukar ha en avgörande betydelse för saken. När frågan om mened sedan skall prövas av polis och åklagare brukar dessa inte ens inleda förundersökning. Cirkeln är sluten.