När Svenska Dagbladet ( SvD den 30.4. ) inbjuder till debatt om "korruption i politiken" genom ett första inlägg av samhällsdebattören Margareta Zetterström från Uppsala, som berättar om den italienske mediemogulen Silvio Berlusconis framgångar med det nyskapade partiet Forza Italia ( Heja Italien ) kan jag inte motstå frestelsen att komma med ett inlägg hur korruption i svensk politik yttrar sig. Det fungerar annorlunda i Sverige.

 Det är få affärsmän som gör anspråk på den politiska makten i Sverige. Senast var det företagaren Ian Wachtmeister och skivbolagsdirektören Bert Carlsson och som genom partiet Ny Demokrati försökte skapa sig en politisk plattform för att föra ut sina politiska idéer.

Vissa av idéerna var riktigt bra och togs snabbt över av de övriga etablerade partierna, men eftersom partiet aldrig fick något gehör i media, självdog det snart. Partiets slogan: "Det måste vara drag under galoscherna", vann heller ingen större genklang hos de svenska väljarna. Ingen har heller anklagat vare sig Wachtmeister eller Carlsson för politisk korruption.

För att få framgång i politik fordras att tidningarna och TV hjälper till. Det har Berlusconi förstått. Efter att i stort sett tagit över stora delar av Italiens mediemarknad försöker han nu på nytt att bli premiärminister för andra gången. Hur detta kunnat ske och om det skett via politisk korruption bör man nog vara försiktig med att yttra sig om. Berlusconi har så vitt jag känner till, fortfarande inte blivit dömd för något brott.

Zetteströms inlägg under Brännpunkt måste därför betraktas som ren spekulation baserad på boken L´odere dei soldi" ( lukten av pengar ) av författaren skriven av Elio Veltri och Marco Travaglio som hon citerar i sitt inlägg, och som utgör grunden för hennes beskyllningar.

Politisk korruption i Sverige innebär i stället genom att politikerna samarbetar med brottslingarna. Så skedde under Kreugerkraschen 1932 och så skedde också under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Samarbetet 1932 innebär att politikerna hemligstämplade allt material hur Handelsbanken och Wallenberg lyckades komma över aktierna i Ivar Kreugers dödsbo under 68 år, på bekostnad av dödsboet, familjen och aktieägarna.

Så skedde också under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 genom att politikerna vägrar att utreda när krisbankernas verkliga obeståndssituation uppstod. Genom detta förfarande kunde finansmannen Robert Weil tillgodogöra sig en miljardförmögenhet när han vidaresålde Gota Bank, och den f d VD:n i Nordbanken Hans Dalborg kunde slippa undan åtal för svindleri i samband med Nordbankens nyemission.

Därför bör nog våra politiker i fortsättningen vara lite mer försiktiga, även om svenska affärsmän inte har några större politiska anspråk. Jag delar således Margareta Zetterströms uppfattning om pengar. Pecunia olet ! ( pengar luktar )

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt