I Dagens Industri ( DI ) den 6 februari 2001efterlyser advokaten Göran Rise "god åklagarsed i skattemål." Rise kritiserar åklagarmyndigheten för att skapa partiska utredningar i strid mot rättegångsbalken. Den 10 februari 2001 svarar skattedirektören Wilhem Andersson i Riksskatteverket ( RSV ) att det är åklagaren som avgör om misstänkt ekonomisk brottslighet ska utredas eller ej, och att brottsutredningar när det gäller skattemål är reglerade i en särskild lag.

I min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen delar jag advokaten Rises uppfattning om åklagarmyndigheten ägnar sig åt partiska utredningar i strid mot rättegångsbalken. Det gäller åklagarmyndighetens agerande kring de anmälda ekonomiska brott som de svenska krisbankerna gjorde sig skyldiga till, under den svenska finanskrisen.

I tre olika ärenden har Bankrättsföreningen på goda grunder anmält den numera delstatligt ägda Nordbanken ( där Gota Bank ingår ) för förtal och ekonomiska brott till polis och åklagare. Inte i något av dessa ärenden har åklagarmyndigheten gjort några ordentliga förundersökningar, trots att bevis inlämnats som klart och tydligt styrker misstanke om brott.

Den första polisanmälan avser förtalskampanjen mot sina kunder som krisbankerna gjorde sig skyldiga till under bankkrisen, och där bankerna sedan skadan väl var skedd sökte, och fick nej av regeringsrätten, till att föra ett sådant register.

Trots att tidigare bankanställda kan vittna om dessa övergrepp från krisbankerna mot sina kunder och själva listan finns tillgänglig som inlämnad bevisning, har åklagarmyndigheten inte brytt sig om att utreda detta ärende genom en ordentlig förundersökning. Den tillgängliga listan avser förtal mot cirka 2.000 personer. Varav en del personer måste betecknas som högt uppsatta personer inom förvaltning och näringsliv, som aldrig straffats för några brott.

Den andra polisanmälan avser Gota Banks försäljning av företagscertifikat till institutioner och placerare som gjordes i början av 90-talet, trots att Gota var konkursmässig redan 1989 och skulle redan då begärt sig själv i konkurs.

Den tredje polisanmälan avser Nordbankens nyemission 1991 där banken begärde mer än 5 miljarder från delägaren staten och privata placerare, trots att banken var på obestånd redan 1990.

Bevis finnes att såväl Gota som Nordbanken under denna period var på obestånd och skulle begärt sig själva i konkurs i enlighet med banklagen och den europeiska bankrätten. Det största problemet är att det är staten som döljer dessa bevis och därmed försvårar utredningen för såväl polis som åklagare.

Kan det vara därför polis och åklagare inte vill göra några ordentliga utredningar ?

Bevis finns också för att vare sig Gota Bank eller Nordbanken uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad 8 % under denna period och heller aldrig redovisade sin kapitaltäckningsgrad till Finansinspektionen efter de anvisningar som finns. Bägge dessa banker var således var skyldiga att begära sig själva konkurs, långt innan allmän amnesti utfärdades för de svenska bankerna.

Eftersom någon redovisning har heller inte skett till Finansinspektionen från dessa banker i enlighet med Baselkommitténs bestämmelser från 1988 och EG-direktiv från 1989 är lätt för åklagarmyndigheten att fastställa grovt svindleri, både i fallet med såväl Gota Bank som Nordbanken.

Min fråga till Åklagarmyndigheten är därför varför ni döljer brotten i Gota och Nordbanken på samma sätt som skedde under Kreugerkraschen 1932, där sanningen inte kom i dagen förrän nu, 68 år försent. Det är genom förtjänstfulla insatser från Sven-Olof Arlebäck, ( se boken: Kreugerkraschen, Storbankernas verk ) Jan Gillberg ( som avslöjade mördarens namn ) och Lars - Jonas Ångström. ( se boken: Därför mördades Ivar Kreuger )

Sanningen om Kreugerkraschen skulle fortfarande inte blivit publicerad om inte Lars-Jonas Ångström av misstag fått tillgång till Riksarkivets handlingar.

Min fråga till Åklagarmyndigheten är också om ni avser att dölja sanningen om den svenska bankkrisen 1987 - 1993 lika länge som i fallet Ivar Kreuger?